Ester Matilda Henning, född 28 oktober 1887 i byn Yngshyttan, Färnebo församling i Värmland, död ogift 1 maj 1985 på Solberga sjukhus i Stockholm, var en svensk konstnär.
Ester Henning växte upp som dotter i en skomakarfamilj i Mora, dit familjen hade flyttat när hon var liten. Vid tolv års ålder och efter fyra års skolgång började hon tjäna som piga, först i Mora senare i Stockholm. Hon flyttade till Stockholm efter att ha bestämt sig för att bli konstnär, och skrev där in sig 1911 på konsthantverksutbildningen på Tekniska skolan. Hon arbetade med sin konst samtidigt som hon försörjde sig som hembiträde, syflicka och diskerska.
Två av Ester Hennings skulpturer göts i brons och hennes konst återgavs också på samtida vykort. År 1916 insjuknade hon, omhändertog av polis och lades in på Katarina sjukhus. En tid bodde hon hemma hos föräldrarna, och skrevs senare in på Säters sjukhus 1919 efter att ha slagit modern i huvudet med en stekpanna. Hon tillbringade resten av livet på sjukhus, på Uppsala hospital och på Långbro sjukhus, Beckomberga och Solberga sjukhus. En vändpunkt kom 1936, sedan hennes konstnärliga förmåga uppmärksammats av en kurator på Beckomberga sjukhus. Hon fick då arbetsmaterial och tecknade, målade, skulpterade och broderade.
Konstverk av Ester Henning finns på Nationalmuseum, men också på Moderna museet och hos privata samlare. Hennes konst har bland annat ställts ut på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1970 och på Bror Hjorths Hus i Uppsala 2001. En dokumentärfilm om Ester Henning, Konstnärinnan på avd. 22, har visats på SVT.
Den 25 december 1947 mördas Italiens ambassadör Alberto Bellardi Ricci av sin landsman Giuseppe Capocci. Giuseppe hade suttit inspärrad på Långbro sinnessjukhus i nästan åtta år, övertygad om att fascistledaren Mussolini bar skulden för hans öde. Personalens på sjukhuset försökte bevisa att Mussolini redan var död. Men inga bevis kunde övertyga honom om att så var fallet. Capocci bedömdes ändå frisk nog för en permission, vilket skulle visa sig vara ödesdigert.
Bild: Ambassadör Ricci
Ambassadören hade samlat personalen till jullunch på den italienska ambassaden Oakhill, när han fick en märklig lapp av sekreteraren innehållande en tirad mot fascistregeringen och Mussolini. Ambassadören gick ut i hallen där Capocci som skrivit meddelandet och nu väntade på en reaktion. Riccis tanke hade varit att ge den förvirrade landsmannen ett par flaskor vin i present – det var ju i alla fall jul.
Capocci utmanade »fascistlakejen» till duell med saxskänklar, och högg sedan själv direkt. Ambassadören dog och en våldsam debatt utlöstes om vilket ansvar den psykiatriska vården hade. Capocci dömdes och utvisades till Italien där han dog på ett psykiatriskt sjukhus 1954.
Bild: Oakhill, Djurgården i Stockholm
Börje Heed skriver i Brottsplats Stockholm.
”Men ändå hade denne Giuseppe Capocci – som varit intagen på Långbro sinnessjukhus från den 23 mars 1940,de första åren på stormavdelningen,sedan på en halvorolig avdelning för att den 18 december 1947 överföras till en lugn avdelning – bara sex dygn senare fått obevakade permission över juldagen.
Det var självklart att den offentliga debatten månaderna efter dramat skulle handla om psykiatrikernas ansvar,när det gäller att släppa ut människor i samhället som anses vara återställda och ofarliga.
Jag började därför istället ägna mig åt det jag ansåg viktigare: Capoccis eget motiv,i den mån han hade något.Den första ledtråden fick jag genom ett samtal med en vårdare på Långbro sinnessjukhus som under många år haft kontakt med Giuseppe Capocci.
- Det mest märkliga tycker jag var,sa vårdare,att han under hela tiden på Långbro vägrade tro på att hans ärkefiende Benito Mussolini var död.Det hjälpte inte att man visade honom tidningsklipp om att Mussolini dödades av partisaner i norra Italien 1945.”Peppe”, som vi kallade honom,ansåg att Mussolini var ansvarig för att han blivit internerad på Långbro 1940. Vid några tillfällen uttalade han hotelser mot ”Mussolinis man” i Sverige, den italienska ministern. Jag var inte i tjänst när han fick sin första och och som det visade sig sista permission.”
På Långbro var man tidig med enkla typer av terapier. Patienterna hjälpte till med det mesta. Förutom sysslor i parken fanns stora köksodlingar där man odlade potatis, kål och rotfrukter. Man odlade även melon, gurka och pumpor.
Förutom odlingarna fanns ett antal verkstäder. Bland patienterna fanns ett stort antal hantverkare som här fick tillfälle att arbete inom sitt yrke.
Skrädderi låg på vinden till Stora Mans. Här jobbade tre skräddare och patienter med att tillverka gångkläder till skötare och intagna. Tapetserarverkstaden sysselsatte både patienter och yrkeshantverkare. Här klädde man om möbler samt tog hand om gamla madrasser.
Tryckeri fanns i källaren på Stora Kvinns. Här trycktes samtliga blanketter för sjukvården, vanliga kuvert och röntgenkuvert. En utbildad bokbindare och tryckare utbildade anställda och patienter.
Sysalen låg högst upp på Stora Kvinns, en utbildad handarbetslärarinna samt ett antal sömmerskor arbetade här tillsammans med patienter. Här syddes sköterskornas uniformer och även de kvinnliga patienternas uniformer.
Ett borstbinderi låg i källaren på Stora Mans och här tillverkades borstar i alla former. Sjukhusen i hela stockholmsområdet använde sig av borstarna som tillverkades här.
Inom sjukhusområdet fanns även trädgårdsmästeri, snickeri och målarverkstad.
Hibernal eller Klorpromazin var den första medicinen som användes mot psykoser med ett mycket gott resultat. Namnet Hibernal kommer från ”hibernering” som betyder vintersömn hos djur. Det var när man letade efter preparat för att kunna kyla ner patineter effektiv som man upptäckte de antipsykotiska effekterna av Klorpromazin.
Två franska psykiatrikerna Jean Delay och Pierre Deniker introducerade Klorpromazin inom psykiatrin utan att eftersträva sömnbehandling och utan att kombinera det med andra preparat. En första studie gjordes på Sainte Anne-sjukhuset utanför Paris. Resultaten var revolutionerande där man kunde konstatera att:
–Vi kan ofta redan efter första injektionen märka effekter som öppnar vägen för en ny sorts psykiatri.
1953 kom Klorpromazin ut på marknaden och 1955 registrerades preparatet Hibernal i Sverige. Den första svenska kliniska utvärderingen gjordes 1956 av Stig Zethraeus på Mariebergs sinnessjukhus: …Det har varit av stort intresse att konstatera att Hibernal verkligen i vissa fall kan bringa ett så specifikt symptom som hörselhallucinos att försvinna…
Patienter som länge vårdats på inlåsta avdelningarna kunde släppas ut. Rehabilitering och social träning kunde genomföras tack vare neuroleptikabehandlingen och många kunde så småningom också skrivas ut från sinnessjukhusen. Sinnessjukhusen bytte namn till mentalsjukhus.
Källor:
Ajanki T. ”Ett läkemedel så potent att det åstadkom konstgjord vintersömn.” Läkartidningen nr 3 2005 volym 102
Behandlingmedneuroleptika. SBU-rap port nr 133, 1997.
Passa på och se Stina Gardells film ”För husfridens skull” på SVT play. En unik dokumentär om Långbro sjukhus från 1996.
Efter att den sista patienten flyttat ut och före ombyggnation och förvandling av hela området.
Bild: Mentalskötare och sjuksköterskor i dagrum på avdelning – ca 1920
§ 1 Sjukvårdspersonalen antages och afskedas af direktören eller hans ställföreträdare.
Vid antagandet skall kontrakt underskrifvas. För antagande till ordinarie sjukvårdare fordras minst sex månaders godkänd elevtjänstgöring.
§ 2 Personalen skall mot såväl Anstaltens läkare som sina närmaste förmän, uppsyningsmän, förestånderskor och öfversköterskor, iakttaga hörsamhet och lydnad i tjänsten, efterkomma sysslomannens föreskrifter i allt hvad rörer sjukhusets förvaltning, visa tillbörlig höflighet och uppmärksamhet mot Anstaltens tjänstemän och besökande samt inbördes ådagalägga sämja och tjänstaktighet. Personalen skall föregå de sjuka med godt föredöme och därför ådagalägga ordning och punktlighet, höfviskt uppförande och största personliga snygghet.
§ 3 Med saktmod, vänlighet och tålamod skall personalen umgås med och vårda den sinnessjuka, med lämpor och mildhet söka förmå dem att iakttaga godt uppförande och ställa sig till efterrättelse gjorda föreskrifter. Den skall låta sig angeläget vara att vinna de sjukas vänskap och förtroende; vid nödig rättelse af deras beteende skall personalen uppträda med lugn och sans och aldrig genom våldsamhet eller handgriplighet söka förmå dem till lydnad, väl ihågkommande, att, äfven om den sjuke understundom kan vara olydig och synas trotsig, detta i regel har sin orsak i hans sjukliga sinnestillstånd. Skicklighet i sjukvårdarkallet består ej i att tala vidt och bredt med patienterna, ännu mindre i att upprätthålla ordning genom strängt befallande eller kärf tilltalston, utan fastmer, i att oafbrutet med intresse iakttaga dem, göra sig väl förtrogen med deras egenheter, och att veta så lämpa sitt tal och sätt, att det muntrar de modstulna, mildrar de retliga, lugnar de häftiga och bråksamma samt hejdar de våldsamma. Patienternas yttranden och handlingar få aldrig utgöra ämne för gyckel eller spe. Som allmän regel gäller, att den sjuke ej bör motsägas. Då en patient envisas att utbreda sig om sina sjukliga föreställningar, skall man lyssna en stund och därefter söka om möjligt genom vändning i talet eller anmodan om någon sysselsättning leda hans uppmärksamhet på annat ämne. Vårdarna få icke onödigtvis samtala med patienterna om deras sjukliga föreställningar.
§ 4 Under tjänstgöring skall personalen med uppmärksamhet följa de sjukas beteende och uppförande, noga tillse, att de icke göra sig själfva eller hvarandra någon skada eller förstöra och vanvårda Anstaltens tillhörigheter, vaka däröfver, att de icke onödigtvis oroas, retas eller bedröfvas. De förändringar i deras tillstånd, som observerats, antecknas, och hvad som kan vara af vikt för läkarna att omedelbart veta, anmäles genast eller vid nästa rond allt efter sakens betydelse.
§ 5 Personalen skall tillse, att till de sjuka inga bref ankomma, och att inga bref från dem afgå, utan att de först underställts vederbörande läkares granskning, att de sjuka icke mottaga otilllåtna varor, att de icke inlåta sig i spel om penningar, i handel eller byte eller förtära spritdrycker.
§ 6 Personalen åligger att omsorgsfullt vaka över, att de sjuka icke komma i tillfälle att förskaffa sig föremål lämpliga till vapen, har därför att tillse att i kök och verkstäder vid tjänstgörings slut finnes vanligt antal knifvar, gafflar, saxar, verktyg m.m., att från utearbete eller vistelse på promenadgårdar farliga ting icke intagas, att tändstickor icke åtkommas. Vid anledning till misstanke visiteras noga kläder, sängar och rum, och även om misstanke icke föreligger, företages dock sådan visitation en gång i veckan.
Utan läkares medgifvande får ingen patient bädda sin säng, vistas ensam i sitt rum eller ha sina kläder inne i sofrummet. Till arbete och handräckning får patient icke utan läkares samtycke användas. Nycklar till sjukhusets lokaler få aldrig utan särskildt tillstånd af direktören lämnas i patienternas händer.
§ 7 Personalen åligger tillse, att de sjuka hålla sig rena och snygga samt tvätta sig såväl hvarje morgon som eljes, när behöfligt är, äfvensom att kläder och skodon i möjligaste måtto hållas hela och rena. För osnygghet kända patienter skola såväl dag som natt tillhållas renlighet och passas. Smärre reparationer å kläder skola företagas å vederbörlig afdelning; hvad som är mycket sönderslitet eller skadadt, skall uppvisas för vederbörande uppsyningsman eller föreståndarinna för utbyte.
§ 8 Hvarje sjuk erhåller en gång i veckan ett renlighetsbad, för så vidt vederbörande läkare icke annorlunda förordnat; därvid skall personalen noggrant iakttaga, att vattnet håller lämplig temperatur (badvattnet 35-37° C., duschen 20-25° C.). Efter badet erhålla de sjuka rena underkläder. Osnygg patient badas så ofta detta är behöfligt och erhåller rent linne. Vid så kallade långbad skola gifna föreskrifter om temperatur och tid noga följas. Badrum hålles, när det icke användes, stängdt.
§ 9 Tvångsmedel få icke användas utan efter därtill af läkare i hvarje särskildt fall gifven tillåtelse. Vid vidtagande af tvångsåtgärd skall den största varsamhet, det största lugn och saktmod iakttagas, så att de sjuka icke däraf onödigtvis retas eller förargas. Tvångsåtgärderna få aldrig taga form af bestraffning, utan afse endast och uteslutande att skydda såväl den sjuke själf som andra mot svåra yttringar af hans sjukdom. Patient får icke utan särskildt tillstånd af läkare placeras i cellrum eller isoleras.
§ 10 Har vårdare genom försumlighet i tjänsten varit vållande till att sjuk beredt sig tillfälle att afvika från Anstalten, åligger det den eller de, som låtit förseelsen komma sig till last, att gälda den kostnad, som för den sjukes återförande till Anstalten kan uppstå, såvida icke direktören skulle finna mildrande omständigheter föreligga, så att kostnaden helt eller delvis må den felande efterskänkas.
§ 11 Vid matutdelning skall den för afdelning gällande portionslistan noga följas, så att hvarje sjuk erhåller den för honom utskrifna portionen; under måltiderna skall personalen närvara och tillse, att ordning och skick råda. Åt slöa och bortkomna sjuka skall maten, innan den serveras, väl sönderstyckas, och vid matning af dem, som ej själfva kunna intaga föda, skall stor försiktighet iakttagas.
§ 12 Det är personalen icke tillåtet att för utomstående berätta om sjukas förhållanden eller nämna deras namn. Alla skrifvelser angående de sjuka skola öfverlämnas till vederbörande läkare, och de sjukas anhöriga skola för upplysningars erhållande hänvisas till dessa. De sjuka få endast efter för hvarje särskild gång erhållet tillstånd mottaga besök utom i de fall, där öfverläkaren
medgifvit undantag. En af personalen skall, så långt möjligt är, alltid vara vid besök närvarande. Skulle någon olycka (såsom patients afvikande, själfmord eller dylikt) inom Anstalten inträffa, åligger det personalen att iakttaga tystlåtenhet, så att händelsen icke kommer till vare sig de sjukas eller andras kännedom.
Bild: Sköterskor med Lilla Kvinns i bakgrunden – ca 1920.
§ 13 Det är betjäningen förbjudet att under tjänstetiden sysselsätta sig med eget arbete, läsning eller dylikt. En eftermiddag i veckan (lördagen ) får betjäningen dock medtaga eget lämpligt arbete till afdelningen att där utföras.
§ 14 Inom hvarje afdelning finnes en öfversköterska, hvars åliggande är:
a) att ansvara för afdelningens hela inventarium af möbler, husgeråd, säng- och gångkläder m.m.,
b) att handhafva och utdela den för afdelningens sjuka utskrifna medicinen i enlighet med af vederbörande läkare gifven föreskrift,
c) att ansvara för matens ordentliga utdelning i öfverensstämmelse med portionslistan,
d) att vid medicinsk behandling af sjuk, vid temperaturmätning, lavemang, omslag, bad o. dyl., som öfverlåtits till personalen, så vidt möjligt personligen utföra eller närvara vid utförandet af sådana göromål och därvid instruera de öfriga,
e) att bevara patientsedlar, särskilda dagordningar och anteckningslistor och att i anteckningsböcker och på listor göra erforderliga anteckningar, att efter förmans anvisning fördela arbetet mellan afdelningens öfriga personal, af hvilken hon har att fordra hörsamhet och lydnad, att leda och undervisa nyantagen i hans (hennes) arbete,
h) att vid läkarnas ronder vara dem till mötes, åtfölja dem genom afdelningen och anmäla allt anmärkningsvärdt, som där inträffat sedan sista besöket,
i) att öfvervaka användandet af tvångsmedel och tillse at det sker på ett humant sätt och noggrant efter föreskrift, att hvarje morgon till närmaste förman lämna uppgift angående de sjukas snygghetsförhållande under natten. Öfversköterska är skyldig ansvara för hela sin afdelnings ordentliga skötsel beträffande ordning, snygghet, renlighet, luftväxling m.m. dyl.
§ 15 Öfriga skötare och sköterskor ha att verkställa de göromål, som dagligen förekomma inom den afdelning, där de ha sin tjänstgöring, biträda vid de sjukas på- och afklädning, afhämta och utdela deras mat, åtfölja dem under promenad och leda och deltaga i deras arbete, ansvara för sängarnas bäddning, nedsmutsade klädespersedlars rengöring och torkning, rummens och
korridorernas skurning och vädring m.m. dyl. För öfversköterskan anmäles hvad af vikt, som på afdelningen under hennes frånvaro förefallit.
§ 16 Vid hvarje olycksfall eller hastigt påkommande sjukdom bland de sjuka göres omedelbart anmälan till jourhafvande läkare, till uppsyningsman eller föreståndarinna.
§ 17 Sedan de sjuka gått till sängs, får vårdare, som icke är i tjänstgöring, fritt använda sin tid, dock skola alla, som icke äro i tjänstgöring eller erhållit särskild permission, befinna sig å sina rum, under april-sept. kl. 12 e.m., under okt.-mars kl. 11 e.m. Nattpermission meddelas af vederbörande uppsyningsman eller föreståndarinna. Byte af ledighet personalen emellan får icke ske utan särskildt tillstånd för hvarje gång.
§ 18 Vid kvällsbevakning (kl. 8–9) inom afdelningarna är personalen skyldig att i tur och ordning tjänstgöra, så ock vid nattbevakning, då ordinarie nattvakt är hindrad tjänstgöra. Under nattjänst följas gifna bestämmelser, markering verkställes på bestämda tider och platser, de sjukas förhållande antecknas enligt uppgjord förteckning. Skulle under natten något särskildt inträffa, skall nattvakten omedelbart göra anmälan hos afdelningens öfversköterska, som skall vidtaga lämpliga åtgärder. Nattvakten tillser, att lampor onödigtvis ej äro brinnande. Efter nattjänst erhåller vårdare ledighet under följande dag. Nattvakt får efter nattjänst icke utan särskildt tillstånd före kl. 2 e.m. aflägsna sig från Anstalten.
§ 19 Det åligger personalen att taga noggrann kännedom om såväl Anstaltens dagordning som dessa förhållningsregler och att utan särskild order från förman ställa sig där gifna bestämmelser till efterrättelse. Vid tillträde i tjänst erhåller vårdare ett exemplar af ofvannämnda regler, hvilket skall vid afflyttning i oskadadt skick till vederbörande uppsyningsman eller föreståndarinna återlämnas.
§ 20 När vårdare börjar tjänstgöring på en afdelning, är han skyldig genomgå patientsedlarna, lära sig hvem hvar och en af dessa gäller, och hvad som å dem antecknats; detsamma gäller särskilda dagordningar och de å afdelningen förefintliga särskilda patientförteckningarna.
§ 21 Den af personalen, som beträdes med oärlighet eller osannfärdig uppgift, fylleri, uppsåtlig olydnad eller sturskhet mot förman, misshandel eller förgripelse mot intagen sjuk eller gör sig skyldig till annan svårare förseelse, kan genast af direktören eller hans ställföreträdare afskedas, men gäller eljes mellan anstalten och personalen en månads ömsesidig uppsägningstid. Uppsäges tjänsten, skall detta på kontraktet af vederbörande läkare antecknas.
§ 22 Hvar och en är underkastad de ändringar i dessa förhållningsregler, hvartill omständigheterna kunna föranleda, och hvilka direktören äger rätt bestämma.
”Den vid inspektionstillfället isolerade patienten, Johan Peter Forsberg, hade sedan intagningen å anstalten den 29 november 1910 mestadels hållits isolerad, en åtgärd, som varit väl motiverad, enligt hvad som till fullo framgår af den öfver honom förda journalen, ur hvilken följande må anföras:
Forsberg, som är född 1875, har arbetat som plåtslagare, men fört ett supigt och oordentligt lefnadssätt samt alltsedan slutet af 1895 tillbragt den mesta tiden i fängelser och tvångsarbetsanstalter, i det han blifvit straffad för såväl stöld som våld med lifsfarligt vapen samt 4 gånger varit dömd för lösdrifveri.
Sista gången han sålunda var intagen å Svartsjö blef han såsom mindre arbetsför härifrån öfverflyttad till Malmö centralfängelses tvångsarbetsafdelning. Sedan härvarande fängelseläkare konstaterat, att han led af hallucinationer och förföljelseidéer, blef han i november 1908 öfverförd till Malmö Försörjningsinrättnings sinnessjukafdelning; här afslöjade han en mängd paranoida storhetsidéer, uppträdde hotfullt och gjorde upprepade rymningsförsök.
I mars 1909 hemsändes han till Stockholm och intogs å Katarina sjukhus. Här var han ett par gånger våldsam mot medpatienter, hade en gång i sin säng gömt en knif och en brynsten, samt lyckades tvenne gånger afvika, hvarvid han dock båda gångerna inom kort blef infångad af polisen. Den 28 juli 1909 öfverflyttades han till Allmänna Försörjningsinrättningens sinnessjukafdelning. Här gjorde han i september ett otäckt öfverfall å öfverläkaren, i det han bakifrån tilldelade denne ett kraftigt hugg på bakre yttre sidan af halsen med en större sax, som han tillgripit på arbetssalen, där han tidigare arbetat.
Efteråt yttrade han, att det var 13, som skulle undan, att öfverläkaren endast var den förste och att den nästa skulle bli en sköterska. Han hölls sedan isolerad, tills han den 26/10 1909 fick inträde å Nyköpings hospital.
Äfven här visade han prof på sin opålitlighet och farlighet, sökte förmå en medpatient, som arbetade å borstbinderiverkstaden, att därifrån skaffa sig en knif, hotade ständigt betjäningen och särskildt öfverläkaren (”han skall ligga på den runda kullen ute på gården”), gaf en dag en medpatient en ”dansk skalle”, och tilldelade vid ett tillfälle, då han på grund af ett samtal med öfverläkaren blifvit upphetsad, uppsyningsmannen ett slag med flata handen i ansiktet öfver ögat.Den 27 april 1910 blef Forsberg så utskrifven från Nyköpings hospital) och återförd till ”Grubbens asyl”.
Under det halfår han nu vistades här, hölls han åter isolerad; visade härunder ibland förstörelselusta, sönderslog det nattduksbord, han på begäran fått in till sig, och tillbucklade ett par nattkärl, så att de blefvo obrukbara.
Äfven under vistelsen å Långbro har han varit förstörande och två gånger slagit sönder sitt bord, för öfrigt visat sig mycket hotfull: tänker att genom att slå ihjäl en vårdare skaffa sig dennes nycklar för att komma ut ”och börja mördandet”, alla läkarna äro dödsdömda, sedan kommer turen till personalen, o.s.v. Af det anförda torde med all tydlighet framgå, att det här är fråga om en synnerligen farlig patient, hvars intagande å s.k. fast paviljong, så snart sådan blifvit färdig, är högeligen af beofvet påkallad.Under sådana förhållanden är det synnerligen anmärkningsvärdt, att denne patient blifvit utskrifven från Nyköpings hospital, då det synes mig själfklart, att det är statens skyldighet att för all framtid bereda vård åt alla mera farliga sinnessjuka, som å dess anstalter vunnit inträde.
Behandlingen af detta fall är för den skull en erinran därom, huruvida det icke vid en blifvande revision af sinnessjukstadgan kunde ifrågasättas en utvidgning af § 52 därhän, att dess bestämmelser omfattade äfven sådana å hospital intagna, som på grund af sinnessjukdom fått afbryta dem ådömt tvångsarbete (äfvensom straffångar, som vid strafftidens slut äro sinnessjuka).Forsberg har erhållit exspektansplats vid Säters hospital, där han bör intagas å den ”fasta paviljongen”. I det enkelrum han nu förvaras är – till förhindrande af rymning – ett starkt galler insatt mellan ytter- och innanfönstren.
Af olycksfall är att anteckna 3 själfmord, som inträffade å Långbro sjukhus under förra året.<
Fallen äro:
1) Johanna Viktoria Lundqvist, intagen den 19 februari 1910; öfverflyttades, då det befanns vara ett kroniskt fall med utprägladt katatona drag, till asylafdelningen; visade här till en början både negativism och impulsiva utbrott, men kom därpå in i en lugn remission, hvarför hon i augusti – vid hvilken tid den nuvarande biträdande öfverläkaren under doktor Olanders semester skötte dennes tjänst – fick komma upp på arbetssalen; efter några dagar störtade hon sig här ned genom fönstret i klosetten. Anmärkas må att härvarande fönster då ännu ej erhållit säkerhetskedja, medan alla ventilationsfönster numera hafva sådan, hvarigenom fönstrets öppnande utöfver en viss grad förhindras.
2) Alfred Karlsson, intagen den 6 juli 1910, lidande af en akut alkoholhallucinos; hade visat sig ängslig och orolig, hvarför det blifvit tillsagdt att han, som låg till sängs å vaksal å nedre botten, ej finge lämnas ur sikte; den 2 oktober skedde emellertid olyckshändelsen, hvarvid tillgick så, att patienten, som begärt att få gå på klosetten och där lämnats ensam af sköterskan, vid återpasserandet genom dagrumskorridoren hoppade ut genom ett här öppetstående ventilationsfönster (som då ännu ej fått säkerhetskedja) samt dränkte sig i den utanför befintliga dammen.
3) Agnes Augusta Ekman, intagen den 13 januari 1910, en kroniskt sinnessjuk, som var synnerligen orolig och störande, hvarför hon flyttats från vaksal till enkelrum, där hon vårdades sängliggande för öppen dörr med sköterska posterande i korridoren utanför; 13 dagar efter intagningen hängde patienten sig i termometerstativet, därvid begagnande ett tillfälle, då sköterskan aflägsnat sig och gått in på en annan afdelning. (Sedan dess hafva distanstermometrarna borttagits å alla enkelrummen).Då i de sista 2 fallen tydlig försumlighet från betjäningens sida förelegat, blefvo vid båda tillfällena den härtill skyldiga sköterskan afskedad. (I samband härmed må nämnas, att öfverläkaren klagade öfver, att det vid anställandet av ett så stort antal sjukvårdsbetjäning icke alltid varit möjligt att få för uppgiften lämpliga personer).
Af epidemiska sjukdomar hade förekommit difteri, som uppträdde på hösten 1910 och därvid angrep 9 patienter och 3 vårdare, alla å en och samma sjukafdelning inom manssidans upptagningsafdelning För epidemien är närmare redogjort i den äfven till Kungl. Medicinalstyrelsen inlämnade årsberättelsen för år 1910. Åtskilliga patienter, särskildt å manssidan, anförde klagomål öfver interneringen.
”Genom remiss den 6 sistlidne mars har Kungl. Medicinalstyrelsen anmodat mig att avgiva yttrande angående en av Olga Carlsson till Kungl. Styrelsen ingiven skrivelse, däri hon begär undersökning med anledning därav, att hon två gånger ”i besittning av sitt fulla förstånd och under de mest kvalfulla förhållanden av läkare inspärrats som sinnessjuk” samt därvid, ”ehuru kroppsligen sjuk och med till det yttersta nedsatta krafter, inspärrats bland oroliga – ja våldsamma vansinniga”, ävensom misshandlats av sköterska.
I anledning härav får jag – efter att hava besökt samtliga anstalter, å vilka klaganden vårdats samt tagit del av därstädes befintliga intagningshandlingar och sjukjournaler rörande henne, ävensom satt mig i förbindelse med ett flertal personer, som haft personlig kännedom om henne såväl före som efter tiderna för hennes vistelse å sinnessjukanstalt – vördsamt anföra följande:
//född 1878// Olga Carlsson intogs första gången å sinnessjukanstalt den 8 januari 1910, då hon öfverflyttades från Ersta sjukhus till dåvarande provisoriska upptagningsanstalten å Hornsgatan. Den å Ersta sjukhus, där klaganden – efter att förut ha varit intagen på olika vilohem och sjukhus – under diagnosen Neurastenia gravis vårdats från den 1 oktober 1909 till nämnda dag, förda sjukjournalen är av följande lydelse:
”I 2 år mycket klen, brusat och dånat i huvudet, ryckningar i kroppen, värk i hela kroppen, rister och skär, oro och värk i hjärttrakten. Ledsen och gråter ofta. Fixa tankar, som hon ej blir kvitt. Stundom domnings- och förlamningskänsla i armar och ben. Sömn dålig, aptit dålig. Menses regelbundna, sista 20/9.”
Själv skildrar klaganden i en till mig inlämnad längre inlaga, däri hon närmare preciserar sina klagomål, sitt tillstånd vid tidpunkten för vistelsen å Ersta på följande sätt:
”Min sjukdom yttrade sig i svår nervvärk. Hela kroppen värkte, till och med ögonen, ögongloberna, öronen, de voro så ömma. För värken i magen hade jag våtvärmande omslag natt och dag. Från magen hade jag även våldsamma uppstötningar, för vilket jag fick Karlsbadervatten. Värst var det när bröstnerverna värkte, det var så kvalfullt. Utom värken hade jag häftiga skärande smärtor som genomilade kroppen. Mina fötter voro iskalla, så kalla att de nästan voro känslolösa, varför jag måste hava fotvärmare. Under lång tid av min sjukdom hade jag lidit av fullständig förstoppning, för vilket jag under min vistelse på sjukhuset fick lavemang var annan dag. Tungan vit och belagd. Led ofta av stark andnöd, det gick då lättare att andas, när fönstret blev öppnadt. Stark hjärtklappning och värk. Höggradig sömnlöshet. Kunde ej finna lindring i tårar, det var som om tårekällan var utsinad, då inställde sig en färförlig smärta, från hjässan, bakhuvudet, nedåt ryggmärgen och grenade sedan ut sig över hela kroppen i en kvalfull värk.Likaså när jag läste, kunde ej läsa, ty samma värk uppstod då. Mitt bröst var som sammanpressadt, det låg så tungt över mig. Den förhärskande känslan var trötthet, kändes som om jag aldrig skulle kunna bliva utvilad. Hade under lång tid tillbaka känt ångest. Ofta var jag så svag, att jag ej orkade lyfta handen. Mitt nervsystem var vid min intagning på Ersta sjukhus så känsligt att minsta ljud framkallade kvalfulla lidanden, hade ej orkat höra en klockas knäpp.”
Som synes en mycket målande skildring av ett svårt neurasteniskt lidande. De till grund för intagningen å Södra provisoriska sinnessjukhuset liggande handlingarna utgjordes av: prästbevis (utvisande att klaganden är född 1878), en utav I. Carlsson (klagandens fader) och Ida Örwall (diakonissa) samt Hj. Lyth (pastor vid Diakonissanstalten) undertecknad Bil. B., en av underläkaren å Ersta sjukhus med. lic. Birger Norberg utfärdad Bil. A, medellöshetsintyg, intyg från Hälsovårdsnämndens ombudsexpedition, att ansökan för henne ingivits till Stockholms hospital, samt av 1:ste stadsläkaren d:r Ivar Andersson utfärdad remiss. Nämnda den 7 januari 1910 daterade bilagor, vilka här bifogas i avskrift, innehålla i huvudsak följande:
Fadern brovakt vid Liljeholmsbron. Föräldrarna icke släkt. Modern mycket nervös. Intet fall av sinnessjukdom i släkten. Farfadern var drinkare. Gått i folkskola och är konfirmerad.
Varit livlig och mycket väl begåvad; har haft häftigt lynne, varit stolt, fåfäng och intresserad för sitt utseende och sina kläder. Bodde i hemmet, tills hon var över 20 år. Hade under tiden arbete dels i skofabrik, dels som biträde å konditori.
Förestod sedan konditorier i Stockholm och i Gäfle och hade en kortare tid eget konditori. Har fört ett ordentligt levnadssätt. Var frisk och kraftig före sjukdomen. Denna synes vara orsakad av ett olyckligt kärleksförhållande. Enligt Stockholms Rådstufrätts utslag av den 21 juli 1909 är hon gift med konditorn Per Hilarius Hagström, vilken häfdat henne under äktenskapslöfte men sedan undandragit sig i vigsel och, efter det barnet i början av 1908 fötts, övergivit henne.
Från denna tid datera sig de första sjukdomssymtomen: sömnlöshet, svårmod, grubbel. Även har lynnet sedan dess blivit alltmer retligt, så att hon varit svår att göra till lags, kinkig och obehärskad. Sinnesstämningen har varit något växlande, i det hon kunnat hava gladare stunder, men mestadels har hon alltjämt varit tungsint och svårmodig, gråtit mycket, slutit sig inom sig själv, ej tålt främmande människor, tidvis ej sina egna föräldrar. Sedan juni 1909 varit fullständigt oförmögen till arbete, emellanåt visat stark oro och haft anfall av förtvivlan, då hon legat hoprullad på golvet och tjutit, ansett sig förorättad av alla och ofta talat om att hon vill förkorta sitt liv och hämnas på sin fästman. Grubblar beständigt över sin olycka.
På Ersta sjukhus har hon visat sig orolig och ängslig samt haft alla möjliga sensationer: hjärtat bultar i kroppen på henne, brusar i huvudet, vill kvävas, domningskänsla, skakningar i kroppen, svettas av minsta anledning. Har även tyckt sig höra röster, som kallat henne vid namn; hört sin fars och mors röster utanför dörren samt gråtit och jämrat sig för hennes skull. Ofta har det kommit på henne en känsla att man velat göra henne illa, särskilt att man velat sarga henne med kniv. Hon har gärna sökt ensamheten (klosetten t.ex.), ofta gråtit vilt, sjunkit ihop, kastat sig på golvet i förtvivlan och tyckt sig ej vilja leva utan hopp, som hon är.
Enligt vad jag vid besök å Ersta personligen inhämtat, var hon på grund av sin oro – kastade sig ibland på golvet och skrek högt – så störande för sjukhusets övriga patienter, att det var omöjligt behålla henne, varför ingen annan utväg fanns än att få henne överflyttad till sinnessjukanstalt. Som nämnts kom hon därvid till dåvarande upptagningsanstalten i Hornsgatan 82. I ovannämnda digra inlaga klagar hon över, att hon där först blev intagen å avdelningen för oroliga, en åtgärd, varemot dock – i betraktande av den starka oro hon å Ersta sjukhus visat – någon anmärkning knappast kan göras; i övrigt upplyser hon själv, att hon efter några timmar blev överflyttad till den lugnare avdelningen. Här påstår hon sig hava blivit misshandlad av en namngiven sköterska, vilken numera är anställd vid Långbro sjukhus.
Vid besök därstädes har jag med anledning härav förhört denna sköterska, som emellertid förnekar varje våld,
och hennes förutvarande och nuvarande förmän (läkare och förestånderska) ha meddelat mig, att de aldrig från någon annan patient hört klagomål över ifrågavarande sköterska och att de ha svårt att tro, det hon skulle gjort sig skyldig till misshandel, då hon har ett mycket lugnt temperament.
Vidare har – på förfrågan som gjorts med anledning därav, att klaganden vidare mot samma sköterska riktat den anmärkningen, att hon sedermera en gång på eget bevåg fört henne över till avdelningen för oroliga – anstaltens dåvarande överläkare d:r Olander meddelat, att den ordningen var rådande, att då flyttning mellan avdelningarna behövdes, anmälan härom skedde till den på stället boende läkaren, som ägde att härom förordna. Denna gång räckte, enligt hennes uppgift, vistelsen å oroliga avdelningen till nästa dag, då överläkaren flyttade henne tillbaka till lugna avdelningen.
Enligt den över klaganden å södra sinnessjukhuset förda sjukjournalen visade hon sig där i allmänhet nedstämd, missnöjd, grälsjuk, pretentiös och otacksam; svarade vanligen i en retlig och snäsig ton; låg stundom med slutna ögon och svarade ej på tilltal. Här är vidare upplyst, att anledningen till att hon en dag flyttades in på avdelningen för oroliga var den, att hon på grund av sitt högljudda gräl var allt för störande för de lugnare patienterna, men att hon sedermera var mindre högljudd. Hon klagade emellertid över, att hon här blivit ”behandlad med en hjärtlöshet över alla gränser” och att hon icke heller på de sjukhus, hon förut varit, fått den behandling hon behövde, samt att de anhöriga ej hjälpt henne, som de borde, i det vistelse å landet var, vad hon behövde.
Den 24 januari 1913 //1910//, alltså efter 16 dagars vistelse å södra sinnessjukhuset, blev hon på faderns begäran utskriven därifrån, sedan fru E. Örström – en gift syster till henne – lämnat skriftlig förbindelse att taga vård om henne. Enligt vad jag inhämtat kom hon därvid först till dennas hem, där de emellertid icke kunde behålla henne mer än en veckas tid, då hon var mycket besvärlig, och därefter till föräldrarna, där det emellertid ej heller gick många dagar.
Av klagoskriften framgår att hon, sedan hon av såväl d:r Olander som d:r Billström fått intyg, att hon behövde komma till landet, av fattigvården beviljades sex månaders understöd med 40 kronor i månaden, då hon reste upp till Hälsingland. Efter att först ha hyrt hos en lärarinna, som emellertid var bortrest flera veckor, varunder klaganden ”låg sömnlös och ensam i hela skolhuset”, kom hon till en familj, där hon trivdes väl, då alla voro mycket vänliga mot henne. Här ökades krafterna långsamt och ”den tunga, som sammanpressat bröstet, lättade”, hon ”kände åter glädje och livslust” samt orkade att följa med ut på fälten under skörden, ”längtade vid denna tid till varje dag”.
Fattigvården hade beviljat understöd för ytterligare 2 månader och fadern hade skickat pengar till en månad, men när även denna tid var ute, hade hon ej längre några medel till fortsatt vistelse å landet, utan måste, fast hon kände att hon behövt stanna där längre, nu återvända till Stockholm, dit hon ankom den 23 oktober sent på kvällen. Här stod hon nu ensam, hjälplös och utan medel samt visste inte vad det skulle bliva av henne. Hon gick då upp till hemmet ”Vaksamhet” vid Mosebacketorg och låg där över natten; uppsökte nästa dag D:r Billström, som tog blodprov och sade, att det ännu var en betydande blodbrist, samt att hon ännu behövde någon tids vila på landet. Emellertid led hon nu av sömnlöshet, och var orolig, huru det skulle bliva och hade knappt ätit något. Hon fick nu besök av sjukdiakonissan i Maria församling, som bad henne följa med till distriktsläkaren d:r Eriksson, som skrev intyg om nervsvaghet och blodbrist, på grund av vilket hon blev intagen å S:t Eriks sjukhus.
Då hon inte hade någon stans att komma, gick hon in på att lägga sig in här, tills plats å landet kunnat anskaffas. Så snart hon kom in och fick se de långa korridorerna, de stora sjuksalarna, alla dessa sjuka och lidande, blev hennes bröst som hoppressat av ångestkänsla; sömnlöshet inställde sig och, då hon, efter att ha fått sömnmedel, höll på att falla i sömnliknande dvala, spratt hon upp därur vid minsta ljud, vilket ger eko i de långa korridorerna. Värken inställde sig nu åter, hon kallsvettade, kände sig dödstrött och föll i konvulsivisk gråt, så att hela kroppen skakade.
Så långt klagandens egen skildring av tillståndet vid tidpunkten för hennes andra intagande å sinnessjukanstalt.
Enligt vad jag av nämnda sjukvårdsdiakonissa inhämtat, hade klaganden å ”Vaksamhet” visat sig mycket orolig; hon gick uppe och vred händerna samt kunde ej sova om nätterna, utan störde de andra där boende. Hon intogs å S:t Eriks sjukhus (”västra sjukhuset”, avdelning för kroppsligt sjuka) den 26 oktober 1910 och flyttades härifrån till därvarande sinnessjukavdelning den 8 november 1910. Till grund för denna överflyttning lågo dels en av Gerda Petersson (sköterska) och H. Johnson (vid Allm. Försörjningsinrättningen tjänstgörande präst) underskriven, den 8 nov. 1910 daterad Bil. B och dels en samma dag av överläkaren å S:t Eriks sjukhus Med. D:r G. D. Wilkens utfärdad bilaga A, båda här i avskrift bifogade. I den förra är upplyst, att hon vid inkomsten till S:t Eriks sjukhus befann sig i ett ytterst nervöst tillstånd och vägrade gå in på sjuksalen; inkommen på ett mindre rum, förhöll hon sig jämförelsevis lugn några dagar, men det minsta buller eller jämmerrop kom henne att utbryta i vredesmod och anklagelser mot elaka människor; tyckte att alla människor äro onda och hon ensam god samt tyckte att hon ej kunde leva, om hon ej finge se de onda straffas; under de sista dagarna sade hon sig vilja dö och hotade även medpatienten i rummet. Bilagan A:s ”status praesens” innehåller i huvudsak följande: Ihållande dystert ansiktsuttryck; blick undvikande. Oftast dyster sinnesstämning; retlig; blir ytterst förargad, när medpatienter under natten skola skötas eller vid minsta buller. Under gråt och förökad andningsfrekvens anhåller hon att bliva vårdad i enskilt rum. Uppmärksamhet god. Uppfattning utan anmärkning. Minne godt. Tankeverksamheten rör sig mest om hennes sjukdomstillstånd, att hon ej får sova, ej får lugn. Hon tycker att alla människor äro onda och hon ensam god, och hon kan ej leva, om ej de onda straffas. Har den senaste tiden sagt sig vilja dö och även hotat medpatienten. I attesten intygades behov av vård å asyl.
Enligt den vid sinnessjukhuset över klaganden förda sjukjournalen förnekade hon här bestämt, att hon varit så uppretad, att hon uttalat hotelser, utan hade hon endast gått upp och stängt dörren på natten för att få tyst. Sedan hon för läkarne å sinnessjukhuset utförligt redogjort för sina föregåenden, kom man synbarligen till det resultat, att hon icke vore asylpatient, i det hon öfverfördes till akuta avdelningen, och utfärdade sinnessjukhusets överläkare d:r I. Bystedt därå intyg, att hon lede av sinnessjukdom och vore i trängande behov av vård å hospital. Med stöd av detta intyg i samband med en polisremiss blev klaganden så den 11 november 1910 (alltså efter tre dagar) överflyttad till Stockholms hospital, dit därvid även ovannämnda bilagor översändes.
Nämnas må, att denna form för intagning numera – efter av mig framställd anmärkning – icke mera lärer användas vid överflyttning från en anstalt till en annan.
Enligt den härstädes över klaganden förda journalen besvärades hon av någon huvudvärk och lindrig värk i benen utan bestämd lokalisation, kände sig matt och trött och röjde en viss grad av depression, men visade i övrigt ej några egenheter; syntes ha på det hela taget gott omdöme och besitter en rätt god, om ej fullständig sjukdomsinsikt; något på befintligheten av tanke- eller sinnesvillor häntydande förekom ej. Hon förnekade här riktigheten av den uppgiften, att hon under vistelsen på Ersta sjukhus skulle haft hörselhallucinationer, varemot hon uppgav att hon den tiden vid slutna ögon hade visioner, som dock försvunno så snart hon öppnade ögonen; sedermera förbleknade dessa visioner så småningom, framträdde endast vid trötthet och då de helt snart dunkelt samt försvunno slutligen alldeles.
I sjukjournalen från Stockholms hospital finnes i övrigt hela hennes historia återgiven efter hennes egen berättelse. Enligt denna var det efter förlossningen (strax efter vilken barnet för övrigt dog) – sedan hon om sin fästman fått veta att han ej blott övergivit henne, utan var en sämre individ, som haft förbindelser med andra än henne själv – som hon började sin konditorirörelse, varvid hon fick ekonomisk hjälp av fadern och i övrigt använde sina tidigare gjorda besparingar; då hon emellertid måste och ville sköta allt på egen hand, blev hon snart utarbetad och orkade ej sköta affären, som började gå med förlust, så att hela det insatta kapitalet förbrukades; till hennes kraftnedsättning bidrog även att hennes forne fästman – vilken enligt faderns uppgift, aldrig givit henne det ringaste ekonomiska understöd – åter började förfölja henne, störde henne i hennes arbete, alltsomoftast ringde upp henne i telefon och hotade skjuta sig, om hon ej underkastade sig hans vilja; under denna tid tyckte hon sig ett par gånger höra sin far ropa på henne.
Sedan hon blivit oförmögen till arbete, hade hon en tid legat på Vällinge konvalescenthem och några veckor vårdats å Serafimerlasarettet, varifrån hon kom till skärgården, där hon då fick tillbringa 4 sommarmånader; då hon efter utskrivningen från södra provisoriska sinnessjukhuset lämnat hemmet, kom hon först till Södermanland, där hon vistades till slutet av april (1910), då hon for till Hälsingland. Hon klagade över att hon ej fått stanna här, då förbättringen var på så god väg, förmenande att denna nu skulle gå förlorad. I allmänhet var klaganden emellertid under den första tiden av vistelsen å Stockholms hospital mycket tystlåten, vände sig på sidan och låtsades sova vid ronderna; eljest satt hon och läste eller låg tyst och stilla, men började gråta, så snart hon blev missnöjd med något; synnerligast klagade hon över varje ljud som hon hörde; tyckte i övrigt att alla voro orättvisa och ovänliga mot henne. Efter hand syntes hon bättre förlika sig med omgivningen, men kände sig alltjämt svag och klen, varför hon ej kunde vara uppe. D. 18:de december (1910) fick hon höra talas om att hon skulle skickas till annan plats och blev häröver alldeles förtvivlad, grät och klagade över, huru illa hon behandlades, som så sändes från plats till plats. Då hon fick höra, att ännu intet var bestämt om hennes avresa, lugnade hon sig emellertid, men klagade alltjämt över svaghet och kraftlöshet samt över, huru illa hon blivit behandlad, samt och visade misstänksamhet mot både sköterskor och patienter. Utskrevs den 24 december 1910 som oförbättrad – diagnos: Insania degenerativa (hysteri) – till Allmänna Försörjningsinrättningens sinnessjukhus. – Så långt journalen.
I sin klagoskrift anför hon själv beträffande sitt tillstånd under vistelsen å Stockholms hospital, att hon under 3 à 4 veckors tid kände sig så svag, att hon ej orkade tala, varför det under denna tid ej – som hon önskat – blev något samtal med professor Gadelius. Därpå skildrar hon den julstämning, som rådde på anstalten och som även bragte henne en fläckt av julfrid, då hon plötsligt får tillsägelse att hon skulle återflyttas till ”försörjningen”; först trodde hon att det endast var en dröm, men då hon förnam att det ej var dröm utan verklighet, träffade det henne som ett fruktansvärt slag, ”en domning – skriver hon – genomilade hela min kropp min rygg var som avslagen – förlamad – ej ett ljud kom över mina läppar, det är ett sådant övermänskligt lidande, som saknar ord – munnen blir stum”.
Enligt den nu vid sinnessjukhuset å Flemminggatan förda journalen var klagandens tillstånd oförändrat som vid hennes föregående vistelse härstädes; hon visade sig i hög grad retlig, svarade kort i snäsig ton eller också ej alls, omväxlande med att hon utbrast i anmärkningar över det sätt varpå hon behandlats, samt förklarade i retlig, högdragen och förolämpad ton, att man borde skaffa henne en plats på konvalescenthem, ty vila och ro var det enda hon behövde.
Med anledning av hennes klagomål över att hon här fick stå och tvätta sig barfota å ett kallt stengolv, har jag vid besök å anstalten inhämtat, att tvättrummen visserligen ha stengolv men att patienterna bruka taga strumpor och skor på sig, innan de göra toilett här; att klaganden skulle nekats strumpor, kunde man ej erinra sig, liksom jag icke heller kunde få bekräftat, att hon i övrigt blivit brutalt behandlad.
Efter 5 dagar överflyttades hon till Långbro sinnessjukhus, där hon alltså blev intagen den 29 december 1910.
Den därstädes förda sjukjournalen upplyser, att hon till en början oftast ligger tyst och stilla och visar sig ovänlig, då hon tilltalas, sedermera visar sig nedstämd och missnöjd, gråter och grälar över att hon blivit orättvist behandlad. Utskrevs den 25 mars 1911 förbättrad.
Även å denna anstalt har jag förhört mig i anledning av de klagomål över behandlingen från vissa sköterskors sida hon framställt. Därvid upplystes angående en av dem, en översköterska, att hon visat sig ganska nervös och haft ett mindre lämpligt sätt mot patienterna, varför hon ock lämnat sin anställning här. I övrigt kunde jag däremot icke få några hållpunkter för klagomålens riktighet. Klagoskriften tyder också på en sjuklig misstänksamhet; sålunda är i densamma anfört, att sköterskorna på avdelningen började visa ett förändrat uppförande mot henne, sedan en syster till den sköterska, som hon anklagat för övervåld å södra provisoriska sinnessjukhuset, varit inne på avdelningen och därvid betraktat henne; hon iakttog nämligen sedan, hurusom de under häftiga åtbörder satte maten till henne, o.s.v. I detta sammanhang må även relateras hennes yttrande i den klagoskriften medföljande skrivelsen till mig, att ”inte en på millionen skulle haft kraft att komma ifrån detta med liv och förstånd i behåll”, och att det överhuvud taget ej stått i mänsklig förmåga att komma ifrån detta med förståndets ljus, utan att kvalen och lidandet hade drivit henne till vansinne, om ej en allsmäktig Gud givit henne kraft och räddat hennes förstånd.
Angående klagandens tillstånd och förhållanden efter utskrivningen från Långbro sjukhus har jag inhämtat bl.a. följande.
Sedan man vänt sig till Beredskapsbyrån för att skaffa henne hjälp, lovades hon plats i ett hem för värnlösa, men fann hon inte detta vara fint nog för henne. Hon blev då omhändertagen av en fröken B., hos vilken hon fick vistas utan ersättning; denna tröttnade emellertid snart på henne, då hon var till ytterlighet ”högfärdig”; var sålunda ”för fin” att diska, men kunde torka, då fröken B. själv diskade. Senare blev hon upptagen i ett adligt hem, där hon hade sin bostad i jungfrukammaren men fick äta med inne vid bordet; här satt hon emellertid och grälade över att hon icke fick fin mat nog, varför man också här snart tröttnade på henne. Icke heller stod man länge ut med henne i en enklare familj, där hon blivit inackorderad mot en krona om dagen, som en sjukvårdsdiakonissa lärer ha betalt av egna medel; hon var nämligen mycket svår mot en här ävenledes inackorderad äldre dam; kastade en dag en filt över huvudet på denna, för att hon ej skulle kunna tala, och ställde sig och slog en dag vid hennes säng med en förskärarkniv i handen, hotande henne med denna, om hon rörde sig; då nämnda sjukvårdsdiakonissa, som bodde i samma hus, bad henne hjälpa till med något arbete såsom att rulla bindor, o.d., vägrade hon detta samt yttrade missnöje över en så billig inackordering, ville ha en för 3 kronor om dagen; vid ett besök av fadern härstädes, hade hon flugit på denne och klöst honom.
Hos föräldrarna (som ha 2 rum och kök) kan hon ej bo, då hon är mycket svår mot dem, särskilt mot modern, på vilken hon grälar och kunnat bli så ond, att hon rusat på och skakat henne; sista gången hon bodde hemma, uppträdde hon visserligen icke våldsamt, men visade ett så obehärskat uppförande, att hon spottade på henne modern; efter ett par dagar kunde därför föräldrarna inte längre stå ut med henne, och har hon sista året ej fått komma hem, då modern, som själv är nervös och i övrigt ålderstigen, ej orkar höra henne. Ett par gånger har under de sista åren inträde skaffats henne å sjukhus, dels i Stockholm, dels på landet, men därvid har hon redan efter några få dagar måst lämna dessa, då hon varit alltför pretentiös, bråkig och störande för de andra patienterna. Allmänt betecknas hon som ”högfärdsgalen”; har klagat över att hon ej är rik, så hon kunnat föra ett oberoende liv. Enligt vad som vidare upplysts mig, har klaganden även visat sig opålitlig i sina uppgifter; så hade hon vid ett tillfälle genom att väcka medlidande medelst uppgiften, att hon vore fader- och moderlös samt hemmahörande i Norrland, utan papper blivit intagen å Sabbatsbergs sjukhus. Enligt faderns uppgift ha dessa abnorma drag, som göra henne till en plåga för omgivningen, icke förmärkts före hennes olyckliga kärlekshistoria, i det hon dessförinnan icke visat något anmärkningsvärt i sitt uppförande samt varit ”en god dotter”.
Som av det nu anförda framgår, hade klaganden varit frisk till 30 års åldern, då hon – efter att hava blivit övergiven av fästmannen, med vilken hon fött ett barn – så småningom försjönk i ett tillstånd av depression och retlighet i förening med svåra neurasteniska symtom. Vid båda de tillfällen, då hon intagits på sinnessjukanstalt, hava fullständiga intagningshandlingar förelegat med av legitimerad läkare utfärdad Bil. A. Vid intagningen å dåvarande södra provisoriska sinnessjukhuset befann sig klaganden synbarligen i ett starkt orostillstånd, som omöjliggjorde vård å vanligt sjukhus. Av handlingarna att döma synes oron icke hava varit lika stor vid den andra intagningen å sinnessjukanstalt. Det synes mig icke heller vara uteslutet, att denna kunnat undvikas, om det kunnat beredas henne tillfälle att återvända till den familj i Hälsingland, från vilken hon anlänt till Stockholm tre dagar före det hon inlades å S:t Eriks sjukhus, och där hon – om hennes egna uppgifter äro riktiga – avsevärt förbättrats, medan de gamla symtomen ånyo började inställa sig efter återkomsten hit och inläggningen på nämnda sjukhus.
Vad sedan beträffar de täta flyttningarna mellan olika sinnessjukanstalter (icke mindre än 3 under mindre än två månader) äro de ju en ledsam sak, som emellertid sammanhänger med den splittring på stats- och ett flertal kommunala sinnessjukanstalter, vilken alltjämt känneteckna Stockholms stads sinnessjukvård.
Önskligt hade naturligtvis varit, att hon fått stanna till utskrivningen å Stockholms hospital, där hon synes ha börjat trivas, och det synes mig vara hårt, att hon blev flyttad därifrån till annan anstalt, då hon uttalat sin förtvivlan häröver. Beträffande åter klagomålen över behandlingen å de olika sinnessjukanstalterna har jag – med ovannämnt undantag – icke vid mina efterforskningar på denna punkt kunnat få deras riktighet bekräftad. I själva verket låta de också rätt väl förklara sig genom de paranoida drag, som under de sista åren alltmera framträtt hos klaganden. Den psykiska abnormitet, varmed denna sålunda under de sista åren varit behäftad, synes numera också vara så stor, att hon, när sjukhusvård är behövlig, med hänsyn till omgivningen icke lämpligen kan erhålla sådan på annan anstalt än sinnessjukanstalt.
Remissakten återställes härmed, varjämte bifogas ovan citerade till mig ingivna klagoskrift samt avskrift av de bilagor, som legat till grund för de båda intagningarna å sinnessjukanstalt.
”Af olycksfall är att anteckna 3 själfmord, som inträffade under förra året. Fallen äro: Johanna Viktoria Lundqvist, intagen den 19 februari 1910; öfverflyttades, då det befanns vara ett kroniskt fall med utprägladt katatona drag, till asylafdelningen; visade här till en början både negativism och impulsiva utbrott, men kom därpå in i en lugn remission, hvarför hon i augusti – vid hvilken tid den nuvarande biträdande öfverläkaren under doktor Olanders semester skötte dennes tjänst – fick komma upp på arbetssalen; efter några dagar störtade hon sig här ned genom fönstret i klosetten.
Anmärkas må att härvarande fönster då ännu ej erhållit säkerhetskedja, medan alla ventilationsfönster numera hafva sådan, hvarigenom fönstrets öppnande utöfver en viss grad förhindras.
Alfred Karlsson, intagen den 6 juli 1910, lidande af en akut alkoholhallucinos; hade visat sig ängslig och orolig, hvarför det blifvit tillsagdt att han, som låg till sängs å vaksal å nedre botten, ej finge lämnas ur sikte; den 2 oktober skedde emellertid olyckshändelsen, hvarvid tillgick så, att patienten, som begärt att få gå på klosetten och där lämnats ensam af sköterskan, vid återpasserandet genom dagrumskorridoren hoppade ut genom ett här öppetstående ventilationsfönster (som då ännu ej fått säkerhetskedja) samt dränkte sig i den utanför befintliga dammen.
Agnes Augusta Ekman, intagen den 13 januari 1910, en kroniskt sinnessjuk, som var synnerligen orolig och störande, hvarför hon flyttats från vaksal till enkelrum, där hon vårdades sängliggande för öppen dörr med sköterska posterande i korridoren utanför; 13 dagar efter intagningen hängde patienten sig i termometerstativet, därvid begagnande ett tillfälle, då sköterskan aflägsnat sig och gått in på en annan afdelning. (Sedan dess hafva distanstermometrarna borttagits å alla enkelrummen).
Då i de sista 2 fallen tydlig försumlighet från betjäningens sida förelegat, blefvo vid båda tillfällena den härtill skyldiga sköterskan afskedad. (I samband härmed må nämnas, att öfverläkaren klagade öfver, att det vid anställandet av ett så stort antal sjukvårdsbetjäning icke alltid varit möjligt att få för uppgiften lämpliga personer).
”Johan Elis J:n Ulf, född 1870; allt sedan barndomen häftigt humör, med anfall af verkligt ursinne;
Han har haft flera olika platser, dels å bogserbåt, dels som kontorsskrifvare, men på grund af sitt häftiga lynne aldrig kunnat stanna någon längre tid på en och samma plats, utan kommit i delo med de personer, i hvilkas tjänst han varit, och uttagit stämningar mot dem; i flera år har han äfven gått och sålt vykort m.m. i Stockholm, men ej kunnat tjäna tillräckligt för uppehället härpå, utan flera gånger erhållit penningbidrag från sina systrar, som inneha modeaffär i Eskilstuna; har öfverhufvudtaget lefvat under usla förhållanden, lider äfven sedan sitt 12:te år af en kyphos, som förorsakat värk och stickningar i ryggen samt trötthetskänsla, för hvilka symtom han under åren 1903–1909 kortare tider vårdats å dels Sabbatsbergs dels Allmänna Försörjningsinrättningens sjukhus.
Under sommaren 1909, då han befann sig i nödställd belägenhet, begick han några smärre stölder, för hvilka han i september samma år häktades. Sedan Rätten infordradt yttrande angående hans sinnesbeskaffenhet af 2:dre stadsläkaren och därpå Kungl. Medicinalstyrelsen, afgaf Kungl. Styrelsen den 18 oktober 1909 det utlåtande, att ”handlingarna ej gifva stöd för det antagandet, att Ulf vid tiden för de åtalade brotten befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd, att han i högre eller lägre grad varit beröfvad förståndets bruk”.De månaders straffarbete, hvartill han därpå blef dömd, aftjänade han å Uppsala länsfängelse. Frigifven härifrån for han i april 1910 till sina ofvannämnda systrar i Eskilstuna, hvilka uppgifvit att han under många år förföljt särskildt den ena af dem, enär han anser att hon undanhållit honom hans arf efter fadern. Sedan han fått något pengar af dem, reste han så till Stockholm, men återkom efter 4 veckor och fordrade nu åter i pockande ton att få pengar.
Systrarna anmälde honom då för polisen med resultat, att han blef anhållen och varnad för lösdriveri.
Ett par dagar härefter (den 10 maj 1910) slog han – enligt egen uppgift af hämd – ut tvenne stora skyltrutor hos systrarna, med anledning hvaraf han åter blef anhållen, hvarpå stadsläkaren H. Möller tillkallades, och förordnade denne, efter undersökning, att Ulf för observation skulle intagas å stadens fattigvårdsinrättnings sinnessjukafdelning. Några anteckningar om hans psykiska tillstånd under vistelsen därstädes hafva dock – enligt hvad jag inhämtat – icke blifvit förda, hvaremot af inrättningens läkare utfärdats för ansökan till Nyköpings hospital, där han ock erhållit exspektansplats.
Dagrummet vid Långbro sjukhus ca 1920
Den 27 december 1910 öfverflyttades han till Långbro sjukhus. Af hvad jag vid inspektionen inhämtade framgick oförtydbart, att Ulf:s psykiska tillstånd icke undergått någon som helst förändring sedan Kungl. Medicinalstyrelsen afgaf sitt utlåtande angående hans sinnesbeskaffenhet.
Otvifvelaktigt är han en paranoid karaktär med kvaerulerande drag,
om också icke alla hans klagomål få anses sjukligt motiverade; så är det t.ex. helt naturligt, att han anser det vara olagligt, att en stadsläkare internerar honom å sinnessjukafdelning, då han ett halft år dessförinnan ”af Kungl. Medicinalstyrelsen blifvit förklarad frisk”. I själfva verket är också den använda formen för hans omhändertagande, hvilken – af den infordrade polisrapportens ordalydelse att döma – synes hafva valts af det skäl, att systrarna af fruktan för nya hämdeakter icke vågat anmäla honom till åtal i laga ordning, synnerligen anmärkningsvärd.
Fallet utgör sålunda ett nytt exempel på behofvet af bestämmelser för intagning å fattigvårdsinrättningars sinnessjukafdelning.Uppenbart är att Ulf varit mycket besvärlig för sina systrar i Eskilstuna, men huruvida han i öfrigt kan anses vara i egentlig mening samhällsfarlig torde dock kunna sättas ifråga.Öfverläkaren Kinberg har också meddelat mig, att han redan satt sig i förbindelse med en af Ulf uppgifven person i Stockholm, som är villig söka skaffa honom arbete, för att, om detta lyckas, skrifva ut honom mot löfte att icke vidare besöka Eskilstuna eller besvära myndigheterna.”
