Ester Matilda Henning, född 28 oktober 1887 i byn Yngshyttan, Färnebo församling  i Värmland, död ogift 1 maj 1985 på Solberga sjukhus i Stockholm, var en svensk konstnär.

Ester Henning växte upp som dotter i en skomakarfamilj i Mora, dit familjen hade flyttat när hon var liten. Vid tolv års ålder och efter fyra års skolgång började hon tjäna som piga, först i Mora senare i Stockholm. Hon flyttade till Stockholm efter att ha bestämt sig för att bli konstnär, och skrev där in sig 1911 på konsthantverksutbildningen på Tekniska skolan. Hon arbetade med sin konst samtidigt som hon försörjde sig som hembiträde, syflicka och diskerska.

Två av Ester Hennings skulpturer göts i brons och hennes konst återgavs också på samtida vykort. År 1916 insjuknade hon, omhändertog av polis och lades in på Katarina sjukhus. En tid bodde hon hemma hos föräldrarna, och skrevs senare in på Säters sjukhus 1919 efter att ha slagit modern i huvudet med en stekpanna. Hon tillbringade resten av livet på sjukhus, på Uppsala hospital och på Långbro sjukhus, Beckomberga och Solberga sjukhus. En vändpunkt kom 1936, sedan hennes konstnärliga förmåga uppmärksammats av en kurator på Beckomberga sjukhus. Hon fick då arbetsmaterial och tecknade, målade, skulpterade och broderade.

Konstverk av Ester Henning finns på Nationalmuseum, men också på Moderna museet och hos privata samlare. Hennes konst har bland annat ställts ut på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1970 och på Bror Hjorths Hus i Uppsala 2001. En dokumentärfilm om Ester Henning, Konstnärinnan på avd. 22, har visats på SVT.

Under 2013–2014 kommer JM, som sista ledet i sin utveckling av sjukhusområdet, att bygga två bostadshus. Ett femvåningshus kommer att uppföras bakom det f.d. kapellet och ett fyravåningshus vid tomten där grindstugan för Älvsjöporten en gång stod.

Grindstugan vid Älvsjöporten – Johan Skyttesväg. Förstörd i brand 2001.
Bild: SSM inventering 1988. Bild nedan: Så ser platsen för grindstugan ut idag.

Visa större karta

I oktober 1970 utbröt en brand på vinden till en av avdelningarna inom Långbro sjukhusområde. ca 200 patienter fick evakueras. Skadorna var omfattande och branden antogs vara anlagd.

Bild: Giuseppe Capocci 

Den 25 december 1947 mördas Italiens ambassadör Alberto Bellardi Ricci av sin landsman Giuseppe Capocci. Giuseppe hade suttit inspärrad på Långbro sinnessjukhus i nästan åtta år, övertygad om att fascistledaren Mussolini bar skulden för hans öde. Personalens på sjukhuset försökte bevisa att Mussolini redan var död. Men inga bevis kunde övertyga honom om att så var fallet. Capocci bedömdes ändå frisk nog för en permission, vilket skulle visa sig vara ödesdigert.

Bild: Ambassadör Ricci

Ambassadören hade samlat personalen till jullunch på den italienska ambassaden Oakhill, när han fick en märklig lapp av sekreteraren innehållande en tirad mot fascistregeringen och Mussolini. Ambassadören gick ut i hallen där Capocci som skrivit meddelandet och nu väntade på en reaktion. Riccis tanke hade varit att ge den förvirrade landsmannen ett par flaskor vin i present – det var ju i alla fall jul.

Capocci utmanade »fascistlakejen» till duell med saxskänklar, och högg sedan själv direkt. Ambassadören dog och en våldsam debatt utlöstes om vilket ansvar den psykiatriska vården hade. Capocci dömdes och utvisades till Italien där han dog på ett psykiatriskt sjukhus 1954.

Bild: Oakhill, Djurgården i Stockholm

Börje Heed skriver i Brottsplats Stockholm.

”Men ändå hade denne Giuseppe Capocci – som varit intagen på Långbro sinnessjukhus från den 23 mars 1940,de första åren på stormavdelningen,sedan på en halvorolig avdelning för att den 18 december 1947 överföras till en lugn avdelning – bara sex dygn senare fått obevakade permission över juldagen.
Det var självklart att den offentliga debatten månaderna efter dramat skulle handla om psykiatrikernas ansvar,när det gäller att släppa ut människor i samhället som anses vara återställda och ofarliga.

Jag började därför istället ägna mig åt det jag ansåg viktigare: Capoccis eget motiv,i den mån han hade något.Den första ledtråden fick jag genom ett samtal med en vårdare på Långbro sinnessjukhus som under många år haft kontakt med Giuseppe Capocci.

- Det mest märkliga tycker jag var,sa vårdare,att han under hela tiden på Långbro vägrade tro på att hans ärkefiende Benito Mussolini var död.Det hjälpte inte att man visade honom tidningsklipp om att Mussolini dödades av partisaner i norra Italien 1945.”Peppe”, som vi kallade honom,ansåg att Mussolini var ansvarig för att han blivit internerad på Långbro 1940. Vid några tillfällen uttalade han hotelser mot ”Mussolinis man” i Sverige, den italienska ministern. Jag var inte i tjänst när han fick sin första och och som det visade sig sista permission.”

I ett inlägg på Facebook påminner Stig-Arne Mattsson om hur viktig idrottsföreningen var för Långbro.

”Vi hade en fin idrottsförening som var framgångsrik i många olika idrotter/sporter. Vi for på Riksmästerskap, deltog i Landstingsmästerskap, Korpmästerskap och det fanns många som sprang långlopp – de flesta av oss var duktiga motionärer… Långbro IF hade en mycket stor betydelse för oss som arbetade… På bilden är det lite medaljer ”från den tiden”

1988 gjorde Stadsmuseet en omfattande inventering och kulturhistorisk värdering av sjukhusområdet. Här visar vi bilder från det tillfället.

Stora Mans

Stora Mans

Stora Mans

Stora Mans

Stora Mans

Stora Mans

Stora Kvinns

Stora Mans

Stora Mans

Stora Mans

Dammen med vårdbyggnad 05 i bakgrunden

Dammen med vårdbyggnad 05

Vårdbyggnad 30

Rehabbyn

Växthus

Vårbyggnad 30

Vårdbyggnad 31

Vårdbyggnad 30

Vårdbyggnad 27 och 05 till höger

Vårdbyggnad 05

Vårdbyggnad 05

Vårdbyggnad 05

Vårdbyggnad 05

Personalbostad

Grindstuga vid Mickelsbergsvägen

Grindstuga vid Johan Skyttesväg

Ambulansgaraget

Ambulansgaraget

Ekonomibyggnad

Ekonomibyggnad

Trädgårdsmästarvillan

Trädgårdsmästarvillan

Trädgårdsmästarvillan

Trädgårdsmästarvillan

Överläkarvillan

Överläkarvillan

Överläkarvillan

Överläkarvillan

Överläkarvillan

Överläkarvillan

Överläkarvillan

Personalbostäder

Personalbostäder

Personalbostäder

Personalbostäder

Stora Kvinns

 ’

Stora Kvinns

Stora Kvinns

Stora Kvinns – vävsal

Stora Kvinns

Stora Kvinns

Stora Kvinns

Stora Kvinns

Foto: Ingrid Wilken – aug 1988

Under 1970-talet marknadsförde läkemedelsföretaget Dumex i Helsingborg sin neuroleptika via en vykortsserie med svenska mentalsjukhus.

Långbro sjukhus var nr 27 i serien.

”Jag var 18 år och hade fått en jobbsökarresa till Stockholm av arbetsförmedlingen i Kiruna. I ett kuvert låg tider och platser jag skulle infinna mig på för att intervjuas, på en ICA-affär norr om staden och på två olika sjukhus.

På ett av sjukhusen lutade sig personalkvinnan över skrivbordet.

– Du vet väl att det här är ett mentalsjukhus?

– Jovisst, svarade jag, men hade givetvis ingen aning om det eller hur ett sådant såg ut eller fungerade.

Långbro mentalsjukhus erbjöd dock något som ingen annan av de sökta arbetsplatserna hade, nämligen någonstans att bo. Det rådde, redan på den tiden, bostadsbrist i huvudstaden. Jag tackade och tog emot. Så hemskt kunde det väl ändå inte vara?”

” Ett par dagar efter solförmörkelsen i höstas gick jag min kvällsrunda i Fruängen och Älvsjö. Varje granne med sinne för metaforer konstaterar att jag sannerligen valde en sträcka från en tid då inte bara solen var mörk, utan även den svenska sjukvården, åtminstone psykvården. Ja, egentligen kan Långbro gamla sjukhusområde, där nu hundägare rastar sina djur och sig själva, illustrera Europas mörka 1900-talshistoria. För här inne vårdades Hermann Göring i tre omgångar på 1920-talet.”

”Under hela 1900-talet har psykvården debatterats, och genomgått stora förändringar. Från tvångsvård legitimerad av vettvillingars farlighet, via överbelagda anstalter och ökad medicinering, till frivillighet och öppenvård. Nu har pendeln svängt…