Hieronymus Bosch, Cure of Folly (Dårstensoperationen), ca. 1490, Museo Nacional del Prado, Madrid.

Från hospital till psykiatrireform

Från medeltiden och fram till 1700-talets slut så vårdas nästan alla psykiskt sjuka av anhöriga i sina hem. Är de bråkiga och stökiga blir de förpassade till något uthus eller stall, i vissa fall inlåsta, fastkedjade och nakna.

Utanför hemmet så finns under medeltiden ett fåtal s.k. Helgeandshus i kyrkans regi. Sinnessjukdom är ett Guds straff som botas med djävulsutdrivning och metoder som får tortyr att blekna i jämförelse. Under reformationen på 1500-talet drar kungen in kyrkans tillgångar och staten tar över ansvaret för anstalterna. Ungefär hundra år senare får varje län sitt eget hospital där de intagna förvaras som boskap, under övervakning av anstaltsdrängar och sysslomän. I mitten av 1700-talet instiftar man en styrelse för hospitalen: »Deputation öfver samtlige hospitalen och barnhusen i riket» som 1766 omvandlas till en av Kunglig Majestät utsedd »Överdirektion».

Tre­pa­na­tion för att släp­pa ut onda andar, var en av behand­lings­me­to­der­na under medeltiden.
Chock­te­ra­pi — pati­en­ten får pro­me­ne­ra över en bro och när han når mit­ten av bron öpp­nas en fal­luc­ka och efter att ha näs­tan drunk­nat i det kal­la vatt­net, drar vår­dar­na upp patienten.
Pro­lon­ge­ra­de var­ma bad som kun­de fort­gå i dagar.

Under 1930- och 1940-talet introduceras en rad behandlingar för oroliga patienter, bl.a. insulininjektioner, som enkelt kan sammanfattas med att patienten, under kontrollerade former injiceras insulin, hamnar i koma och väcks efter en förutbestämd tidsperiod med sockerlösning via sondmatning. Sinnessjukhusen inrättar speciella insulinkoma-avdelningar där behandlingarna lugnar och till och med i vissa fall, botar svårt sjuka patienter. I dag tror man att orsaken till förbättringarna hos patienterna var mer ett resultat av ett engagemang i deras sjukdom, medmänsklighet och empati, än ett resultat av själva insulinbehandlingen.

Sie­mens Kon­vul­sa­tor. ECT appa­rat från Sankt Lars sjuk­hus i Lund 1960. Car­lot­ta Data­bas för museisamlingar. 

Parallellt med ECT-behandlingen kommer även en kirurgisk nyhet, lobotomi. En metod som belönas med ett Nobelpris, för de revolutionerande resultaten på svårt sjuka patienter. 1944 lobotomeras den första patienten i Sverige på Serafimerlasarettet i Stockholm. Det hinner bli nästan 4500 patienter som får denna genomgripande, personlighetsförändrande och ibland dödliga behandling (Dödligheten var som högst 17%, vid lobotomibehandlingar i Sverige), innan man 1969 lobotomerar den sista patienten. De flesta lobotomier i Sveriges genomförs i slutet på 40- och början av 50-talet. Trots den tidiga optimismen bland läkarna och de många behandlingarna, kommer lobotomi att gå till historien som ännu ett fatalt misslyckande i behandlingen av psykiskt sjuka.

Hiber­nal, Sankt Lars sjukhus.

1967 tar landstingen över ansvaret för mentalsjukhusen från staten och under 70-talet förespråkas en mer normaliserad syn på psykiska sjukdomar. Man börjar flytta ut en del av patienterna från de stora sjukhusen för att integrera dem i samhället. Under slutet av 80- och 90-talet ökar utflyttningen av patienter från sjukhusen. Med psykiatrireformen som en motor börjar man till sist avveckla sjukhusen och överlåter nu ansvaret för de psykiskt sjuka på kommunerna.

På 2000-talet kommer hård kritik från flera håll, då man ser att de sjuka inte får det stöd som behövs, och många våldsdåd ses som ett bevis på en misslyckad reform. Man tillsätter en psykiatrisamordnare för att utvärdera reformen, och han kommer fram till att det finns allvarliga brister i vården av psykiskt sjuka, som bl.a. gör att personer med både ett missbruk och en underliggande psykisk sjukdom, inte fångas upp av vården i ett tidigt skede.

Det finns i dag många uppfattningar om huruvida reformen var rätt eller fel väg att gå. De flesta verkar dock eniga om att lösningen med de stora psykiatriska sjukhusen, med 10 000-tals intagna, inte var den bästa typen av vård för psykiskt sjuka.

Dår­hus­bur för oro­li­ga patienter.

1787 instiftas Serafimerordensgillet som får huvudansvar för hospitalen och för de nyinrättade lasaretten. På lasaretten vårdas bara patienter som anses botbara, de obotligt sjuka stannar kvar på hospitalen och i stadgar formuleras deras konstitution:

»…för­näm­li­gas­te dårar och and­ra svagsin­ta, där­näst and­ra med obot­li­ga och ohygg­li­ga sjuk­do­mar behäf­ta­de personer…». 

(Ordet dåre användas redan på 1600-talet och lever kvar ända till mitten av 1850-talet då det ersätts med sinnessjuk.)

Under 1800-talet förändras synen på orsaken till sinnessjukdom. Nu är det yttre faktorer som väderleken, månfaser, livskriser och inre påverkan av fysiska sjukdomar som utlöser sjukdomen. Man fokuserar på lärande och den sjuke ska undervisas och få sjukdomsinsikt för att kunna hitta tillbaka till sitt friska jag. Några år in på 1800-talet centraliseras sinnessjukvården och en del hospital stängs medan andra utvidgas. Vården består mestadels av förvaring samt en strid ström av hårresande behandlingsmetoder. Ett exempel är en svängmaskin, konstruerad av engelsmannen Mason Cox, där patienten sätts fast i anordningen, snurras så att blodet rinner ur kroppsöppningarna och till sist svimmar. Maskinen finns på två anstalter i Sverige och läkarna är försiktigt hoppfulla till denna nya metod, men det visar sig att resultaten uteblir och maskinerna stuvas undan till förmån för andra metoder. Eric Gadelius, en entusiastisk läkare hinner beskriva svängmaskinsbehandlingen innan den tas ur bruk:

…den­na machin har ett väl­gö­ran­de infly­tan­de på sin­net genom den rädd­hå­ga den orsa­kar, och man behöfver blott hota med dess bruk, när den någ­ra gång­er varit för­sökt, för att bringa den Gal­ne till efter­tan­ke och lyd­nad. Om fruk­tan bör star­ka­re väc­kas, kan omvrid­ning­en ske i mör­ker under bul­ler, vid star­ka luk­ter osv, men då blir det ett hero­iskt medel, som ford­rar myc­ken för­sik­tig­het. Hjäl­per inte det­ta är det ingen­ting som hjälper.” 

“… den­na machin har ett väl­gö­ran­de infly­tan­de på sin­net genom den rädd­hå­ga den orsa­kar, och man behöfver blott hota med dess bruk”

I början av 1900 talet har man, till skillnad från några årtionden innan, inställningen att sinnessjukdom kan botas. Patienterna ordineras i första skedet sängläge, och därefter ordnas sysselsättning i någon form. Arbetet ska vara tröttande och ses som ren terapi. Man sätter patienterna att göra hantverkssysslor, trädgårdsarbete och lantbruk. Under den här perioden är många sinnessjukhus helt självförsörjande och stora delar av sjukhusområdena är uppodlade och brukas för hushållning. Inomhus har man tryckeri, skrädderi, skomakeri, borstbinderi, tvätteri osv. De patienter som är för stökiga för arbete får vård på låsta s.k. oroliga avdelningar eller stormavdelningar. Man ger även behandling i form av långbad — ofta i timtal, vid enstaka tillfällen dagar i sträck, ibland ännu längre.

Lång­bro sjuk­hus, insu­lin­be­hand­ling på kvinn­lig pati­ent ca 1930.

1938 introduceras elchocksbehandlingen av italienaren CC, som efter ett besök på ett grisslakteri får inspiration till att lugna patienter med elektricitet. Elchocksbehandlingen var enklare att administrera jämfört med lobotomi och det var heller inte lika riskabelt eller traumatiskt för patienter och personal. Till skillnad från dagens ETC-behandlingar, gavs elchocker till patienter i vaket tillstånd och i strömstyrkor som inte var terapeutiskt lämpliga. Patienterna bävade inför behandlingarna och ibland användes de även som bestraffning av patienterna.

Tidig lobo­to­mi via tårkanal.

På 50-talet kommer neuroleptikan, under varunamnet Hibernal, till Sverige. En medicinsk behandling som revolutionerar mentalvården och gör många andra behandlingsformer föråldrade. Sjukhusen blir nu, i ett slag, lugnare, låsta avdelningar öppnas och patienter skrivs ut på löpande band. Vardagen för vårdpersonalen blir något helt nytt, man når fram till patienterna på ett helt annat sätt och i och med det så börjar man i högre grad använda sig av samtalsterapier i olika former. Terapi blir en behandlingsform som utvecklas under 60-talet, och det skapas två “läger”: ett med ett mer medicinskt synsätt och ett med en psykoanalytisk infallsvinkel. Det visar sig så småningom att även neuroleptikan har sina problem, med läkare som är allt för frikostiga med förskrivningen för alla typer av diagnoser och även svåra biverkningar.

Lång­bro sjuk­hus, kuvert. 1980.