Långbro sjukhus, skötare på sjukhusområdet ca 1920.

Dagar för en mentalvårdare

Dagar och nätter var väl inrutade för Långbro sjukhus vårdpersonal.

Långbro sjukhus, skötare på sjukhusområdet ca 1920.

Dagar för en mentalvårdare

Dagar och nätter var väl inrutade för Långbro sjukhus vårdpersonal.

När sjukhuset öppnade bestod patientskötseln på Långbro av övervakning: på avdelningarna, i dagrummen, på rastgårdarna och när patienterna fick sina varma långbad.

Arbetsdagarna var ofta långa och varannan månad arbetade man natt- och varannan dagtid. Dagskiftet var från sju på morgonen till sju på kvällen, samt kvällsvakt. Var sjätte dag var skötarna lediga, men de fick inte lämna sjukhusområdet före kl. 14, utifall extra tjänstgöring skulle påkallas. Ville man roa sig utanför sjukhusområdet behövde man kvittera ut en nyckel och samtidigt få en signerad permissionssedel av översköterska eller uppsyningsmannen.

Hade man tid kunde man ta bussen till Midsommar-kransen, där det finns biograf och affärer. In till Stockholm åkte man nästan aldrig.

På somrarna fanns det dansbana på sjukhusområdet och på vintern var det dans i samlingssalen. Man umgicks gärna med varandra — drack kaffe, promenerade.

På sjukhusområdet rådde det hälsningstvång på överordnad personal och underlåtenhet att hälsa medförde disciplinstraff, men personalen verkade trivas ändå. Man hade en låg personalomsättning och det fanns eftertraktade bekvämligheter som rinnande vatten och wc. Dessutom var det ganska bra betalt vid fast anställning, maten var riklig och kostade endast 2 kr om dagen, även husrum ingick vid anställning. Lönen för en ordinarie skötare var i slutet på 1920-talet ca 350 kr/månaden, vilket kan jämföras med en grovarbetares månadslön på ca 220 kr.

Man måste arbeta minst sex månader, eller längre, som vikarie för att få en eftertraktad, fast anställning. Då fick man en betydligt högre lön och bra förmåner, men ibland fick man vänta, upp till åtta år, innan vikariatet övergick till en fast anställning.

Mentalskötarutbildningen genomfördes parallellt med det ordinarie arbetet på sjukhuset och innebar 20 timmar psykiatri, 20 timmar anatomi, 20 timmar sjukdomslära samt tio timmar sjukvårdsteknik. Efter genomgången och godkänd utbildning ansågs man vara ordinarie mentalskötare.

Personalens arbetsmiljö var mycket beroende av överläkarens inställning, hans makt var oinskränkt. Så när sjukhusets förste överläkare Olof Kinberg slutade, behövdes inte längre permission för att lämna sjukhusområdet och “umgänget mellan könen blev mer fritt och naturligt.”

Olof Kinberg ersattes av Fritz Wiesel och därefter av Nils Stenberg, bägge var mycket uppskattade av både personal och patienter. De ersatte också gamla behandlingsformer som långbad med mer fysisk aktivitet, och en inställning att patienter mådde bra av att vara sysselsatta — inte bara övervakade och förvarade. Man insåg även vikten av att ha en dialog med patienterna och att lyssna mer på deras behov.

Under 50-talet kom den stora revolutionen inom mentalvården, neuroleptikan, i form av Hibernal. Avdelningarna blev lugnare och de svåraste patienterna blev plötsligt kontaktbara och kunde röra sig fritt utan fara för sig själva eller andra, och utan ständig övervakning. Det i sin tur innebar att personalen fick helt andra uppgifter och detta kom också att spegla vilka personalgrupper som kom att anställas framöver.

Lång­bro sjuk­hus. Vårdsal, Sto­ra Mans. Foto: Ernest Flor­man 1923. Lands­tingsar­ki­vet, SLL.
Lång­bro sjuk­hus, per­so­nal på man­lig avdel­ning ca 1920.
Lång­bro sjuk­hus, pati­en­ter och per­so­nal i dagrum­met. 1920.
Lång­bro sjuk­hus, insu­lin­be­hand­ling på kvinn­lig pati­ent ca 1930.
Lång­bro sjuk­hus. Natt­skö­ters­ka på mot­tag­nings­rum 1940-talet.
Lång­bro sjuk­hus. Men­talskö­ta­re på sjuk­hus­om­rå­det. Ca 1920