Dagrum på Långbro sjukhus. Bilden har ingen koppling till Berättelsen om Arne. Foto: Regionarkivet i Stockholm.

 

Ingrid Edvall har skrivit om sin tid som sjuksköterska på Långbro sjukhus och ett möte som har gjort ett starkt avtryck. Hon har gett oss sitt tillstånd att publicera texten här på vår sida. Tack Ingrid!

Berättelsen om Arne

Plats: Långbro sjukhus (1910-1997) Stockholm.

1959 hade jag tjänst som medicinskt ansvarig sjuksköterska på en stängd (låst för patienter) intagningsavdelning för manliga patienter.

Personal: Mentalskötare alla män, plus 2 kvinnor (sjuksköterska och köksbiträde).

Jag var ung och oerfaren och saknade specialutbildning i mentalsjukvård. Men hade som sjuksköterskestuderande fått teoretiska kunskaper om psykiska sjukdomar. I lärobok i psykiatri kan man läsa att schizofreni yttrar sig på olika sätt. Vanligt är att man kan bli inåtvänd, dra sig undan, hallucinera, se syner eller höra röster, känna sig förföljd, ha storhetsidéer eller rymdfantasier.

Arne

Om patienten Arne som var i 30 års åldern och led av schizofreni fick jag rapporterat: Att han skötte sin hygien med viss hjälp, hade god sömn och bra aptit, arbetade på borstbinderi i veckorna och var hemma hos sin mamma på permission i helgerna. Att han hade för vana att söka upp sjuksköterska och förhöra sig om sin permission, men att han i övrigt gjorde lite väsen av sig.

Av säkerhetsskäl var dörren till sjuksköterskeexpeditionen alltid låst. Morgon och middag gick jag ut på avdelningen i sällskap med skötare och gav medicin till patienterna från en bricka.
Alla patienter hade sjukhuskläder, Blå och vitrandiga, för det mesta urtvättade, blekta och inte särskilt välsittande. Arne med sin runda mage, rätt stora huvud och för korta byxben, hade något Nalle Puh-liknande över sig, som inte riktigt stämde med hans buttra ansikte och vresiga sätt.

Arne tillhörde en liten grupp kroniska patienter som var för sjuka för att vistas på öppen (olåst)avdelning. Men inte så illa däran att de behövde vistas på en avdelning för svårt sjuka(stormen). Av den anledningen hade de blivit stationära på intagningsavdelningen och fick samsas med akut inkomna alkoholister, narkomaner, ångestfyllda, deprimerade, högstämda maniker m.fl.

Avdelningens korridor fungerade som uppehållsrum och innehöll bänkar och bord i rad efter rad utmed de förseglade fönstren. Där åts alla måltider med skedar och ur skålar (inga gafflar och knivar). Det fanns sovsalar med sängar som dagtid stod tomma. Toaletter och tvättrum hade halva svängdörrar eller inga dörrar alls. Ett par gånger om dagen fick patienterna dra några bloss på sina cigarretter som hämtades ur ett skåp. Skötarna hade hand om tändstickor och övervakade de rökande.

Arnes medicinering bestod av klorpromazin, ett läkemedel som gavs i tablettform för att motverka sjukdomssymtomen. Numera avregistrerat på grund av svåra biverkningar.

Borstbinderiet låg en trappa ned i källarplanet. Där befann sig Arne förmiddag och eftermiddag. Några krav på produktivitet fanns inte, Alla fick arbeta så gott de kunde och hade förmåga till. Flitpengar betalades ut en gång i månaden. Räckte antagligen till köp av lite godsaker eller några askar cigaretter.

Har mamma ringt?

Första gången Arne blev insläppt på mitt kontor kom hans fråga direkt: ”Har mamma ringt?” Han såg inte på mig och och tonen i rösten tydde på irritation. ”Nej hon hade inte ringt.” Medan jag svarade var han redan på väg ut. Hade jag missat något? Varför var han så ovänlig?

Dagen därpå fick jag det väntade telefonsamtalet. ”Är det förestånderskan på Långbro?” – Ja. ”Goddag syster lilla. Det är gossens mamma. Hur står det till? Och hur mår gossen?” Allt i ett svep. Tack bra. ”Vill syster vara snäll och fråga överläkaren om gossen kan få permission över helgen?” – Ja det ska jag göra. Luren på.

Samma eftermiddag dök Arne upp med sin fråga ”Har mamma ringt?” i ännu mer irriterad ton. Jag bekräftade att mamma ringt och att jag skulle förhöra mig om hans permission på ronden. ”Då ska jag ha pengar, cigarretter och medicin och mina privata kläder med mig” sa han, och efter att jag repeterat hans begäran och meddelat att det gick bra, vände han på klacken och försvann ut.

Nästa dag, torsdag, kom överläkaren på rond i sällskap med underläkare, klinikföreståndare, kurator och psykolog. Fokus var inställt på nyinkomna patienter, och gällde främst bedömningar, behandlingar och förflyttningar. På min fråga om Arnes permission fick jag bara en trött nick.
Några timmar senare var Arne i mitt rum. ”Vad sa överläkaren fick jag permission?” – Ja det fick du. ”I morgon ska jag ha pengar, cigaretter och medicin och mina privata kläder”. Jag återgav hans begäran och försäkrade att det skulle ordnas.

Arne såg aldrig på mig. Hans ögonlock var halvöppna och det gick inte att avgöra om han tittade ner i golvet eller sidledes. Han hade alltid en missnöjd rynka i pannan och ett vresigt tonfall.
Nästa vecka upprepades samma fråga. Hade mamma ringt? Därefter ”Gossens mamma”på tråden som alltid ställde samma frågor. Och så beviljad permission. Sedan bekräftelse om pengar, cigaretter.

Veckan därpå tisdag, onsdag, torsdag och många månader framåt – alltid detsamma.
Under den tid det här pågick, gjorde jag inga försök att bli närmare bekant med Arne eller hans mamma. Var osäker på hur jag skulle gå till väga. Jag hade provat med att fråga honom om han haft det bra på sin permission, men inte fått något svar. Och ställt samma fråga till hans mamma, som inte svarade alls utan bara lade på luren. Så det fick vara som det var. Om han uteblivit hade jag reagerat, frågat efter honom och undrat varför. Bland mina övriga, ofta kaotiska arbetsuppgifter ingick Arnes strikta besöksschema som ett slags upprepande mantra. Att stanna upp och svara på om mamma hade ringt o s v, blev också en frist, som på något sätt fick mig att varva ner.

Borstbindaren

Men så en dag dök Arne helt plötsligt och oväntat upp i mitt rum. Han stod där framför mig med en splitterny sopborste i handen ”Arbetsgivar’n sa att jag fick ge den här till syster” Och i det ögonblick han räckte fram borsten och jag tog emot den, tittade han upp. Och såg på mig!

Jag tackade och sa att borsten var fin, gjord av äkta borst och allting. Och märkte att min röst inte riktigt höll. Så tagen var jag av det spontana besöket och av gåvan. Men mest av allt
– att våra blickar hade mötts. En blyg och vänlig blick mötte min.

Jag hörde mig inte för på borstbinderiet om Arnes gåva, såg att skaftet till borsten var för kort, och att den förmodligen inte gått att sälja. Inte heller berättade jag för någon om tilldragelsen. Varken till arbetskamrater eller till familj. För mig var händelsen så stor att jag skulle haft svårt att klara av att få kommentarer i stil med ”va gulligt” eller ”ser man på” eller ”undrens tid är inte förbi”.
Arnes borste tog jag hem och ställde i vårt städskåp…

På julafton det året fick borsten komma fram och och användas av vår tvååriga dotter för röjning efter julklappsutdelningen, storleken var perfekt. Det sopades mycket grundligt och med stor glädje. T o m de egna klapparna sopades undan i ett hörn.

Jag slutade på sjukhuset och flyttade långt norrut. Satte punkt för mentalsjukvård och psykiatri. Minns inte om jag sa ”hejdå” till Arne. Troligen gjorde jag det. Allt var som vanligt.

Epilog

Drygt 50 år har gått och borsten är kvar i min ägo. Den liksom jag har flyttat runt en del. Vi är lite slitna båda två. När jag någon gång använder Arnes borste, återkommer alltid minnet av hans vresiga ”har mamma ringt”-rösten.

Jag har också tänkt på och haft mina funderingar över varför Arne alltid var så vresig och olustig.
Kan det ha varit så att tillvaron på sjukhuset var näst intill outhärdlig. Och att få permission innebar lättnad. Att kunna dra på sig sina egna kläder, vistas i sitt hem, äta med kniv och gaffel, Sova i sin egen säng kanske t o m i eget rum. Kort sagt leva ett normalt liv. Var det vad han otåligt väntade på från måndag till fredag?

Eller hade han en hönsmamma som behandlade honom som ett barn, Ideligen förmanande, tjatande, ängsligt undrande. Hennes gosse, den omhuldade och överbeskyddade som måste hem på permission för att inte göra mamma ledsen. Gruvade han sig för permissionerna? Kunde de vara anledning till hans veckolånga olust?

Kanske fick Arne känna på att han besvärade skötarna, när de måste avbryta sitt arbete för att låsa upp dörren, varje gång han begärde att få komma in till mig.

Eller hade han motgångar i sitt jobb på borstbinderiet? Kan olusten berott på biverkningar av medicineringen? Eller på hallucinationer? Att han hörde röster som var befallande och plågsamma?

Ja jag vet. Alla mina funderingar är spekulationer som inte leder fram till någonting. I psykiatribokens kapitel om bemötande och behandling av den schizofrena patienten stod bland annat ”att man ska gå in för att försöka förstå patientens gåtfulla inre.”

Hade Arne gläntat på dörren till sitt gåtfulla inre i det ögonblick våra blickar möttes?
Låter patetiskt. Jag tror inte det. Är förresten osäker på om jag själv begriper mig på mitt eget gåtfulla inre…

Eller kanske. Det är inte omöjligt att han efter vår årslånga samvaro hade fått förtroende för mig. Och att det kan ha varit början till någonting. För honom var jag en viktig länk mellan mamman och överläkaren. Och själv hade jag respekterat och accepterat honom som han var.
Jag vill hoppas och tro att det var så.

Och om barn eller barnbarn undrar varför jag inte slängt den gamla borsten för länge sedan hänvisar jag bara till att svaret finns i ”Berättelsen om Arne” och ber dem läsa.

© Ingrid Edvall. Rättigheterna till texten ägs av författaren, som har givit oss tillstånd att publicera den här på langbrosjukhus.se. Kopiering av hela eller delar av texten regleras i lagen om upphovsrätt.