Vårdinrättningar

Den tidigaste kända vårdinrättningen i Stockholm var Helgeandshuset, omnämnt redan år 1301. Institutionens funktion kombinerade omsorg för de sjuka, gamla och fattiga – vilket speglar den medeltida idén om caritas, där kroppslig och själslig nöd inte åtskildes organisatoriskt. Det fanns vid denna tidpunkt ingen distinktion mellan fattigvård, sjukvård eller sinnessjukvård; alla dessa behov betraktades som uttryck för mänsklig sårbarhet inom samma moraliska ramverk.

Under seklerna som följde präglades Stockholms institutionsvård av återkommande problem med överbeläggning, sanitära brister och arkitektonisk otjänlighet. Byggnader som använts för vård ändrades ofta i funktion, och resurserna för underhåll och expansion var periodvis starkt begränsade. Detta resulterade i en ojämlik och ibland direkt farlig miljö för både patienter och personal.

Helgeandshuset och det tidiga vårdsystemet i Stockholm (1288–1600)

Helgeandshuset, som omnämns redan år 1288, utgjorde Stockholms första kända vårdinrättning. Det var beläget på det som i dag utgör Helgeandsholmen, platsen där Sveriges riksdag nu har sitt säte. Institutionens namn – helge and betyder “den heliga anden” – avslöjar dess starka koppling till den kyrkliga traditionens föreställningar om barmhärtighet, bot och själslig frälsning.

Helgeandshuset fungerade som en integrerad inrättning för fattiga, sjuka, gamla och psykiskt avvikande – en logik som präglade medeltida omsorgsstrukturer där social utsatthet inte differentierades efter diagnoskriterier, utan efter moralisk och existentiell nöd. Vården var således lika mycket en andlig gärning som en praktisk hjälpinsats.

Flytten till Gråmunkeholmen och sammanslagningen med Sankt Görans hospital

Under 1500-talets mitt, i samband med reformationens institutionella omstrukturering, flyttades Helgeandshuset från Helgeandsholmen till Gråmunkeholmen – nuvarande Riddarholmen. Denna geografiska förflyttning reflekterade både stadsplaneringsmässiga och funktionella behov, samt en förändrad syn på hur och var vårdinstitutioner borde lokaliseras i förhållande till maktens centrum.

Till den nya platsen samlokaliserades även Sankt Görans hospital, vilket i folkmun resulterade i att de båda verksamheterna under samlingsnamnet kom att benämnas enhetligt som ”Hospitalet”. Detta markerar en tidig tendens till institutionell centralisering och samordning av omsorgsfunktioner i staden.

Kontextuell betydelse

Helgeandshuset representerar starten på ett långsamt framväxande kommunalt och senare statligt vårdåtagande, med djupa rötter i religiös välgörenhet och klostertradition. Dess utveckling speglar övergången från kyrkans hegemoni till statlig och sekulär vårdpolitik, där geografiska omflyttningar även symboliserar ideologiska och samhälleliga skiften.

Danvikens hospital och dårhus (1558–1861)

Danvikens hospital, ett av de mest berömda vårdinstitutionerna i svensk historia, grundades år 1558 på direkt initiativ av kung Gustaf Vasa. Beslutet innebar att det tidigare Hospitalet på Gråmunkeholmen skulle omlokaliseras till Danviken i Sickla, strax utanför Stockholms stadskärna.

Trots kunglig auktoritet mötte projektet initialt motstånd från Stockholms borgerskap, som ansåg att finansieringen av flytten konkurrerade med andra akuta urbana behov. Den utdragna processen vittnar om den spänning som ofta funnits mellan centralmaktens ambitioner och lokala intressen i utbyggnaden av offentlig vård.

Danvikens hospital kom snart att bli en central institution för förvaring av obotligt sjuka, både kroppsligt och psykiskt, och blev under seklernas gång synonymt med marginalisering, lidande och avhumanisering – en symbol för samtidens oförmåga att differentiera mellan sjukdom, fattigdom och moralisk avvikelse.

Danvikens dårhus (1788–1861): Segregation av sinnessjukdom

År 1788 genomfördes en betydande reform av verksamheten vid Danviken: en särskild byggnad uppfördes för att separera patienter med psykisk sjukdom och venerisk smitta från övriga sjuka. Detta var ett led i den dåtida trenden att specialisera vårdinstitutioner efter diagnoskategorier och antagna smittorisker.

Vid en inventering år 1820 fanns 86 intagna fördelade på 41 rum, vilket pekar på en överbeläggning och bristande hygienstandard som var typisk för tidens sinnessjukhus. Behandlingen var huvudsakligen av passiv karaktär – i praktiken handlade det om internering snarare än vård – och få resurser fanns till faktisk behandling eller återanpassning till samhället.

Historisk betydelse

Danvikens hospital och dårhus kom att prägla den svenska psykiatriska traditionen under mer än tre århundraden. Institutionen var inte bara fysisk plats utan även en kulturell ikon, ofta förekommande i litteratur, konst och samhällsdebatt som symbol för vansinnets förvar och samhällets gränser för tolerans. Nedläggningen 1861 markerade slutet för en era där sinnessjukdom främst bemöttes med isolering snarare än förståelse.

Jakobsbergs dårstuga (1886–1893): Provisorisk vård i urban miljö

Jakobsbergs dårstuga upprättades år 1886 som ett tillfälligt sinnessjukhus med plats för 25 patienter, beläget vid dåvarande Hornsgatan 145 på Södermalm i Stockholm. Anläggningen utgjorde en provisorisk lösning i en tid när behovet av psykiatriska vårdplatser kraftigt översteg tillgången, särskilt i huvudstadsregionen.

Byggnaden representerade en enklare typ av institutionsarkitektur jämfört med de samtida mentalsjukhusen, och användes främst för internering snarare än aktiv behandling. Dess existens illustrerar övergångsperioden mellan äldre hospitalstrukturer och den framväxande modernare sinnessjukvården under 1900-talets början.

År 1936 monterades byggnaden ned och bevarades för eftervärlden – den står i dag uppställd på Skansen, där den fungerar som en kulturhistorisk artefakt över hur psykiskt sjuka inhystes under 1800-talets slut.

Konradsbergs hospital (1861–1995): Dårarnas slott och psykiatrins nya arkitektur

Konradsbergs hospital, invigt år 1861, anses ofta vara Sveriges första moderna sinnessjukhus. Det var beläget i stadsdelen Marieberg på Kungsholmen i Stockholm och representerade en ny era i psykiatrins institutionella utveckling, där form och funktion samverkade i enlighet med dåtidens medicinska ideal.

Byggnaden uppfördes i en slottsliknande stil inspirerad av kontinentala asyler, vilket gav upphov till det folkliga smeknamnet “Dårarnas slott”. Arkitekturen speglade ambitionen att skapa en terapeutiskt gynnsam miljö – en fysisk plats där ordning, ljus och avskildhet skulle verka helande för det psykiskt lidande subjektet. Trots denna estetik fungerade anläggningen också som en plats för långvarig internering, med både öppna och slutna avdelningar.

Namn och funktion genom tiderna

Institutionens namn ändrades i takt med samtidens psykiatriska och administrativa utveckling:

1861–1932: Stockholms hospital för sinnessjuka / Konradsbergs hospital

1932–1967: Psykiatriska sjukhuset

1967–1995: Rålambshovs sjukhus

Den sista etappen inleddes den 1 juli 1967, då sjukhuset inordnades i det nya landstingskommunala vårdsystemet och bytte namn till Rålambshovs sjukhus. Under denna period genomgick vården förändringar i linje med psykiatrireformens ideal om normalisering, öppen vård och decentralisering.

Eftermäle

Sjukhusverksamheten upphörde 1995, och byggnaden övergick senare i ägo till det kommunägda bolaget SISAB (Skolfastigheter i Stockholm AB). Den används i dag för skoländamål, men dess monumentala arkitektur står kvar som en påminnelse om psykiatrins institutionella guldålder – och dess gränsland mellan vård, kontroll och isolering.

Katarina sjukhus (1831–1935): Från epidemier till psykiatrisk vård

Katarina sjukhus, beläget vid Bjurholmsgatan 1–11 på Södermalm i Stockholm, har en mångfacetterad vårdhistorik som speglar samhällets skiftande behov och sjukdomsförståelse. Sjukhuset invigdes år 1831 som Stockholms första epidemisjukhus, i syfte att hantera återkommande kolerautbrott och andra infektionssjukdomar i den snabbt växande staden.

Under 1898 omvandlades sjukhuset till ett provisoriskt sinnessjukhus, vilket visar hur redan existerande vårdinfrastruktur ofta återanvändes för att möta den ökande belastningen från psykiskt sjuka patienter. Efter några år av temporär drift permanenterades den psykiatriska vården år 1902, vilket markerade Katarinas övergång till en erkänd del av det psykiatriska vårdsnätet i huvudstaden.

Verksamheten fortgick fram till 1933–1935, då den avvecklades i samband med öppnandet av det moderna och storskaliga Beckomberga sjukhus. Den fysiska byggnaden står dock kvar än i dag och utgör ett arkitektoniskt vittnesmål om sekelskiftets sjukvårdsideal.

Långbro sjukhus (1909–1998): Psykiatrisk vård i det gröna

Långbro sjukhus, beläget i Älvsjö söder om Stockholm, invigdes i slutet av år 1909 som ett led i Stockholms ambition att expandera sin psykiatriska vårdkapacitet. Sjukhuset var ett exempel på den så kallade paviljongmodellen, där byggnaderna placerades utspridda i ett parklandskap för att främja lugn, återhämtning och frisk luft – en vårdideologi starkt influerad av tidens syn på miljöns terapeutiska kraft.

När sjukhuset var fullt utbyggt år 1912 rymde det 640 vårdplatser. Under 1920-talet tillkom ytterligare två paviljonger, vilket ökade kapaciteten till 800 patienter. Expansionen speglar den ökande efterfrågan på psykiatrisk vård i samband med urbanisering, befolkningsökning och en fortsatt institutionell logik i hanteringen av psykisk ohälsa.

Kulmen under välfärdsstaten

Under 1970-talet, då den svenska psykiatrin ännu inte genomgått full reformering, hade Långbro i medeltal 1350 intagna patienter – nästan dubbelt så många som anläggningen ursprungligen var avsedd för. Detta överbeläggningstillstånd var representativt för många stora mentalsjukhus under denna period, där trycket på vårdplatser ofta översteg både personalresurser och byggnadskapacitet.

Trots sin storlek och långa historia avvecklades Långbro sjukhus successivt under 1990-talet som en del av den nationella psykiatrireformen, med formell nedläggning år 1998.

Södra provisoriska sinnessjukhuset, Hornsgatan 74/82 (1902–1935)

Fastigheten vid dåvarande Hornsgatan 74 – i dag Hornsgatan 82 – har en lång och mångskiftande historia inom Stockholms institutionsvård. Mellan 1782 och 1890 fungerade byggnaden som ett så kallat bysättningshäkte, en form av frihetsberövande för personer som inte kunde betala sina skulder. Detta visar på hur social marginalisering under lång tid hanterades genom internering snarare än stöd eller rehabilitering.

Vid sekelskiftet 1900, när efterfrågan på psykiatriska vårdplatser ökade kraftigt, omvandlades anläggningen till ett provisoriskt sinnessjukhus i syfte att avlasta det nyöppnade Långbro sjukhus. Denna temporära lösning blev dock långvarig: mellan 1902 och 1935 fungerade institutionen som en viktig del av stadens psykiatriska nätverk.

Förutom den psykiatriska avdelningen innehöll sjukhuset även en desinfektionsavdelning, vilket antyder att anläggningen hade en bredare medicinsk funktion, troligen i linje med samtidens smittskyddspraxis och socialhygieniska ideal.

Fastigheten står kvar än i dag, vilket gör den till ett arkitektoniskt vittnesmål över hur psykiatrisk och social kontroll praktiserades i stadsmiljö under övergångsperioden mellan 1800-talets institutionella logik och 1900-talets mer moderna vårdmodeller.

Provisoriska sinnessjukhuset vid Södermannagatan (1905–1909, 1917–1932)

Ett av Stockholms mest kortlivade men återkommande psykiatriska provisorier var det provisoriska sinnessjukhuset vid Södermannagatan 13 på Södermalm, beläget i det passande namngivna kvarteret Oron, i anslutning till det tidigare Åsö sjukhus.

Den första verksamhetsperioden var mellan 1905 och 1909, under en tid då huvudstadens behov av psykiatriska vårdplatser var akut. Efter några års avveckling togs anläggningen åter i bruk 1917–1918, till följd av att kapaciteten vid Långbro sjukhus inte räckte till.

En tredje period inleddes år 1920 och pågick till 1932, då sjukhuset fungerade som specialiserad kvinnoklinik med cirka 50 vårdplatser. Den könsspecifika inriktningen speglar samtidens syn på könsskillnader i psykisk sjukdom och vårdbehov – ett tema som ofta uttrycktes i arkitektonisk segregering och behandlingsdifferens.

Fastigheten och dess upprepade omvandlingar vittnar om Stockholms pragmatiska strategi under 1900-talets första hälft, där existerande byggnader återanvändes för psykiatriskt syfte i väntan på mer permanenta lösningar.

Provisoriska sinnessjukhuset II, Bondegatan (1905–1932)

Det andra provisoriska sinnessjukhuset i Stockholm upprättades år 1905 vid dåvarande Bondegatan 34 (nuvarande 56) på Södermalm, och var en direkt respons på överbeläggningen vid Långbro sjukhus. Denna institution var del av stadens strategi att, genom tillfälliga lösningar, möta det snabbt växande vårdbehovet för personer med psykisk ohälsa.

Trots sin provisoriska karaktär förblev verksamheten aktiv i nästan tre decennier – fram till 1932 – vilket visar på hur dessa ”tillfälliga” vårdformer i praktiken ofta blev långvariga. Funktionellt agerade Bondegatan-anläggningen som avlastningsinstitution, utan omfattande behandlingsresurser, men med grundläggande internerings- och omsorgsfunktioner.

Anläggningen utgör ytterligare ett exempel på hur Stockholms psykiatriska vård före psykiatrireformen var fragmenterad och reaktiv, där lösningarna på platsbrist ofta var pragmatiska snarare än långsiktigt planerade.

Sankt Eriks sjukhus – Mentalkliniken (1926–1970)

Vid Sankt Eriks sjukhus, invigt år 1926 i nordvästra Stockholm, inrättades en särskild avdelning för sinnessjuka patienter, som senare benämndes Mentalkliniken. Kliniken utgjorde en del av ett bredare initiativ att integrera psykiatrisk vård i somatiska sjukhusmiljöer, vilket markerade ett avsteg från den annars dominerande modellen med isolerade mentalsjukhus.

Verksamheten pågick fram till cirka 1970, och mentalkliniken var under flera decennier en viktig komponent i Stockholms psykiatriska vårdsystem, särskilt för akutvård och observation. Den representerade en övergångsform mellan institution och öppenvård, där patienter kunde behandlas inom stadens ordinarie sjukvårdsstruktur.

Sankt Eriks mentalklinik är även en symbol för det begynnande skiftet från massinstitutioner till differentierad och specialiserad psykiatri, ett utvecklingsspår som senare skulle komma att realiseras fullt ut genom psykiatrireformen.

Sankt Görans sjukhus – Filial till Långbro (1923–1933)

Mellan 1923 och 1933 fungerade Sankt Görans sjukhus som en filialverksamhet till Långbro sjukhus, i syfte att avlasta det snabbt överbelastade mentalsjukhuset. Denna provisoriska vårdenhet tog emot patienter med psykiska tillstånd som krävde institutionsvård, men där kapaciteten vid huvudanstalten inte räckte till.

Sankt Göransfilialen illustrerar hur stadens somatiska sjukhusmiljöer successivt integrerades med psykiatrins infrastrukturella behov under 1900-talets första hälft. Trots att verksamheten var temporär, blev den ett viktigt inslag i Stockholms flexibla men fragmenterade psykiatriska vårdstruktur.

Filialen avvecklades i samband med att mer permanenta och större psykiatriska anläggningar – såsom Beckomberga sjukhus – kunde absorbera det ökande patienttrycket.

Beckomberga sjukhus (1932–1995): Giganten i Europa

Beckomberga sjukhus, beläget i västra Stockholm, öppnade för patienter i oktober 1932 och utgjorde under flera decennier epicentret för svensk psykiatrisk institutionsvård. Sjukhuset uppfördes enligt tidens mest avancerade arkitektoniska och organisatoriska principer för mentalsjukhus, med ett självförsörjande system av cirka tjugo byggnader som tillsammans bildade ett storskaligt institutionskomplex.

Vid sin kulmen under 1950-talet var Beckomberga inte bara Sveriges, utan även ett av Europas största mentalsjukhus, med upp till 1800 inneliggande patienter samtidigt. Sjukhuset symboliserade välfärdsstatens ambition att genom centralisering och skala hantera psykisk sjukdom med effektivitet, struktur och professionalisering.

Samtidigt har Beckomberga kommit att representera institutionaliseringens baksidor: avhumanisering, långvård och en vårdideologi som i praktiken ofta byggde på passivisering snarare än rehabilitering. Sjukhuset började avvecklas under 1980- och 1990-talet i samband med psykiatrireformen, och stängdes formellt 1995.

Källförteckning

Primära historiska källor och institutionella uppgifter:
Förvaltningshistorisk ordbok – SLS.fi
Länsstyrelsen i Stockholm – Långbro sjukhus: Från hospital till psykiatrireform
Stockholms Stadsmuseum – Historiska byggnader och vårdinstitutioner i Stockholm
Wikipediaartiklar (använda med källkritisk granskning): Serafimerordensgillet, Danvikens hospital, Beckomberga sjukhus
Vetenskaplig litteratur:
Foucault, M. (1961). Madness and Civilization. Vintage Books.
Shorter, E. (1997). A History of Psychiatry: From the Era of the Asylum to the Age of Prozac. John Wiley & Sons.
Healy, D. (2002). The Creation of Psychopharmacology. Harvard University Press.
Valenstein, E. S. (1986). Great and Desperate Cures: The Rise and Decline of Psychosurgery and Other Radical Treatments for Mental Illness. Basic Books.
Shorter, E., & Healy, D. (2007). Shock Therapy: A History of Electroconvulsive Treatment in Mental Illness. Rutgers University Press.
Offentliga rapporter och granskningar:
Socialstyrelsen (2005). Psykiatrireformen – en utvärdering.
SOU 2006:100. Ambition och ansvar – Nationell strategi för utveckling av samhällets insatser till personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning.