Arbete och fritid

Arbetsdagarna var långa och på ett rullande schema. Man jobbade varannan månad dag och varannan natt. Arbetspasset började klockan sju på morgonen och avslutades klockan sju på kvällen, ibland ingick även ett extra kvällsskift.

Var sjätte dag var man ledig, men man fick inte lov att lämna sjukhusområdet före klockan två på dagen. Man kunde åläggas extra tjänstgöring. Ville man roa sig utanför sjukhusområdet behövde man kvittera ut en nyckel och samtidigt få ett signerat tillstånd av översköterskan eller uppsyningsmannen.

Hade man tid tog man ibland bussen till Midsommarkransen, där det fanns biograf och affärer. Att resa in till Stockholm tog för lång tid, så oftast var man kvar i närområdet.

Under sommaren anordnades dans utomhus på sjukhusområdet och på vintern flyttade man in till samlingssalen på Stora Mans. Många lämnade inte sjukhusområdet överhuvudtaget, man umgicks med varandra, drack kaffe, musicerade, sportade och promenerade.

Hälsa och lön

Inom sjukhusområdet var det hälsningstvång på överordnad personal. Hälsade man inte riskerade man disciplinstraff och löneavdrag. Trots hårda regler och långa arbetsdagar hade sjukhuset en låg personalomsättning. Att arbeta på Långbro sjukhus gav eftertraktade bekvämligheter som rinnande vatten och wc.

Lönen var bra, det snålades inte med maten och husrum ingick vid fast anställning. Månadslönen för en ordinarie mentalskötare var i slutet på 1920-talet 350 kr, vilket kan jämföras med en grovarbetares månadslön på 220 kr.

Som vikarie hade man goda möjlighet till en eftertraktad fast anställning. En anställningsform som innebar högre lön och bättre förmåner. Ibland kunde man dock få vänta upp till åtta år innan vikariatet övergick till en fast anställning.

Utbildning

Mentalskötarutbildningen genomförde man parallellt med sitt ordinarie arbetet på sjukhuset. Utbildningen innefattade 20 timmar psykiatri, 20 timmar anatomi, 20 timmar allmän sjukdomslära samt 10 timmar sjukvårdsteknik. Efter godkänd examen fick man titeln; Ordinarie mentalskötare.

Arbetsmiljö var på den här tiden helt beroende av överläkarens inställning till personalen. Hans makt var oinskränkt, han bestämde allt, stort som smått.

När sjukhusets grundare och första överläkare Olof Kinberg slutade behövdes inte längre permission för att lämna sjukhusområdet och umgänget mellan könen blev mer fritt och naturligt.

Cheferna

Efter Olof Kinberg kom Fritz Wiesel som därefter ersattes av Nils Stenberg, bägge var mycket uppskattade av både personal och patienter. De bägge bytte ut gamla behandlingsformer som exempelvis långbad och ersatte detta med mer fysisk aktivitet. De ville att patienterna skulle vara sysselsatta. Inte bara övervakade och förvarade. Man insåg även vikten av en dialog med patienterna, att lyssna mer på deras behov.

Under 1950-talet kom den stora revolutionen inom mentalvården; neuroleptikan, i form av Hibernal. De tidigare stökiga avdelningarna blir nu lugna. De svåraste och obotliga patienterna blev plötsligt kontaktbara och kan röra sig fritt utan ständig övervakning. Det i sin tur innebar att personalen fick helt andra uppgifter. Något som även påverkade vilka som kom att rekryteras till sjukhuset. Behovet av muskelkraft minskade och istället anställer man kuratorer och psykologer.