Personal i dagrummet på Stora Kvinns, 1920-talet. Fotograf: Okänd.

Dagar för en mentalvårdare

Både arbetstid och fritid var väl inrutade för personalen på Långbro sjukhus.

När sjukhuset öppnade i början av 1910 består patientvården mest av övervakning. De intagna kontrolleras på sina salar, i dagrum och på rastgårdar.

Arbetsdagarna är långa, varannan månad arbetar man nattskift och varannan dagskift. Dagskiften är klockan 07.00–19.00 med tillhörande kvällsvakt. Var sjätte dag är skötarna lediga, men de får inte lämna sjukhusområdet före klockan 14.00, då extra tjänstgöring kunde påkallas. Vill man roa sig utanför sjukhusområdet behöver man kvittera ut en nyckel och samtidigt få ett signerat permissions-tillstånd av en översköterska eller av uppsyningsmannen.
Har man tid kan man ta bussen till Midsommarkransen, där det finns biograf och affärer. In till Stockholm åker man nästan aldrig.

Under sommaren anordnas dans utomhus på sjukhusområdet och på vintern är det dans i samlingssalen. Man umgås gärna med varandra, dricker kaffe, musicerar och promenerar.

På sjukhusområdet är det hälsningstvång på all överordnad personal, hälsar man inte riskerar man disciplinstraff. Men trots hårda regler och långa arbetsdagar har sjukhuset en låg personalomsättning. Här finns eftertraktade bekvämligheter som rinnande vatten, wc och arbetet är bra betalt, man snålar inte med maten, även husrum ingår vid anställning. Lönen för en ordinarie skötare är i slutet på 1920-talet ca 350 kr/månaden, vilket kan jämföras med en grovarbetares månadslön på ca 220 kr.

Man måste ha arbetat i minst sex månader som vikarie för att få en eftertraktad fast anställning. En anställningsform som innebar betydligt högre lön och bättre förmåner, ibland kunde man dock få vänta upp till åtta år innan vikariatet övergick till en fast anställning.

Mentalskötarutbildningen genomfördes parallellt med det ordinarie arbetet på sjukhuset och innebar 20 timmar psykiatri, 20 timmar anatomi, 20 timmar allmän sjukdomslära samt tio timmar sjukvårdsteknik. Efter genomgången och godkänd utbildning fick man titeln; “Ordinarie mentalskötare”.

Personalens arbetsmiljö var på den här tiden mycket beroende av överläkarens inställning. Hans makt var oinskränkt och han bestämde allt, stort som smått. När sjukhusets grundare och första överläkare Olof Kinberg slutade, behövdes inte längre permission för att lämna sjukhusområdet och ”umgänget mellan könen blev mer fritt och naturligt”.

Olof Kinberg ersattes av Fritz Wiesel och därefter Nils Stenberg, bägge var mycket uppskattade av både personal och patienter. De bytte även ut gamla behandlingsformer som långbad mot mer fysisk aktivitet och en inställning att patienter mådde bra av att vara sysselsatta, inte bara övervakade och förvarade. Man insåg även vikten av att ha en dialog med patienterna och att lyssna mer på deras behov.

Under 50-talet kommer den stora revolutionen inom mentalvården, neuroleptikan i form av Hibernal. Avdelningarna blir lugnare och de svåraste patienterna blev plötsligt kontaktbara och kan röra sig fritt utan ständig övervakning. Det i sin tur innebär att personalen får helt andra uppgifter vilket kommer att påverka vilka personalgrupper som anställs framöver.

Långbro sjukhus, patienter och personal i dagrummet. 1920.

Patienter och personal på sal, Stora Mans ca 1920. Fotograf: Okänd.

Mentalskötare med tidstypisk uniformsliknande arbetsklädsel. Parken vid Långbro sjukhus ca 1920.

Insulinbehandling på kvinnlig patient ca 1930. Fotograf: Okänd.

Nattsköterska vid intaget på Långbro sjukhus ca 1940. Fotograf: Okänd.

Under första delen av 1900-talet består patientvården mest av övervakning. Patienterna bevakades på sina salar, i dagrummen och på rastgårdarna.

Arbetsdagarna är långa. Varannan månad arbetar man nattskift och varannan dagskift, med tillhörande kvällsvakt.

Var sjätte dag var skötarna lediga, men de får inte lämna sjukhusområdet före klockan 14.00, då man alltid kunde avkrävas extra tjänstgöring. Ville man roa sig utanför sjukhusområdet behövde man kvittera ut en nyckel och samtidigt få ett signerat permissionstillstånd av en översköterska eller av uppsyningsmannen.

Hade man tid kunde man ta bussen till Midsommarkransen, där det fanns biograf och affärer. In till Stockholms city åkte man nästan aldrig.

Man anordnade dans i sjukhusparken på sommaren och i samlingssalen på vintern. Man umgås gärna med varandra, dricker kaffe, musicerar och promenerar.
På sjukhusområdet är det hälsningstvång på all överordnad personal, hälsar man inte riskerar man disciplinstraff. Men trots hårda regler och långa arbetsdagar har sjukhuset en låg personalomsättning. Här finns eftertraktade bekvämligheter som rinnande vatten, wc och arbetet är bra betalt, man snålar inte med maten, även husrum ingår vid anställning. Lönen för en ordinarie skötare är i slutet på 1920-talet ca 350 kr/månaden, vilket kan jämföras med en grovarbetares månadslön på ca 220 kr.
Man måste ha arbetat i minst sex månader som vikarie för att få en eftertraktad fast anställning. En anställningsform som innebar betydligt högre lön och bättre förmåner, ibland kunde man dock få vänta upp till åtta år innan vikariatet övergick till en fast anställning.
Mentalskötarutbildningen genomfördes parallellt med det ordinarie arbetet på sjukhuset och innebar 20 timmar psykiatri, 20 timmar anatomi, 20 timmar allmän sjukdomslära samt tio timmar sjukvårdsteknik. Efter genomgången och godkänd utbildning fick man titeln; “Ordinarie mentalskötare”.
Personalens arbetsmiljö var på den här tiden mycket beroende av överläkarens inställning. Hans makt var oinskränkt och han bestämde allt, stort som smått. När sjukhusets grundare och första överläkare Olof Kinberg slutade, behövdes inte längre permission för att lämna sjukhusområdet och ”umgänget mellan könen blev mer fritt och naturligt”.
Olof Kinberg ersattes av Fritz Wiesel och därefter Nils Stenberg, bägge var mycket uppskattade av både personal och patienter. De bytte även ut gamla behandlingsformer som långbad mot mer fysisk aktivitet och en inställning att patienter mådde bra av att vara sysselsatta, inte bara övervakade och förvarade. Man insåg även vikten av att ha en dialog med patienterna och att lyssna mer på deras behov.
Under 50-talet kommer den stora revolutionen inom mentalvården, neuroleptikan i form av Hibernal. Avdelningarna blir lugnare och de svåraste patienterna blev plötsligt kontaktbara och kan röra sig fritt utan ständig övervakning. Det i sin tur innebär att personalen får helt andra uppgifter vilket kommer att påverka vilka personalgrupper som anställs framöver.