Personal i dagrummet på Stora Kvinns, 1920-talet. Fotograf: Okänd.

Arbete och fritid

Arbetsdagarna var långa och på rullande schema, varannan månad arbetade man dag och varannan natt. Dagarna började sju på morgonen och avslutades sju på kvällen, ibland ingick ett extra kvällsskift.

Var sjätte dag var man lediga, men man fick inte lov att lämna sjukhusområdet före klockan två på dagen, då extra tjänstgöring kunde påkallas. Ville man roa sig utanför sjukhusområdet, behövde man kvittera ut en nyckel och samtidigt få ett signerat tillstånd av översköterskan eller av uppsyningsmannen.

Hade man tid tog man kanske bussen till Midsommarkransen, där det fanns biograf och affärer. Längre turer, som exempelvis in till Stockholm, åkte man nästan aldrig.

Under sommaren anordnades dans på sjukhusområdet och på vintern flyttade man inomhus, till samlingssalen på Stora Mans. Många lämnade inte sjukhusområdet alls, man umgicks med varandra, drack kaffe, musicerade, sportade och promenerade.

Inom sjukhusområdet var det hälsningstvång på överordnad personal, hälsade man inte riskerade man disciplinstraff och löneavdrag. Trots hårda regler och långa arbetsdagar hade sjukhuset en låg personalomsättning. Här fanns eftertraktade bekvämligheter som rinnande vatten och wc. Arbetet var bra betalt, man snålade inte med maten och husrum ingick vid fast anställning. Månadslönen för en ordinarie skötare var i slutet på 1920-talet 350 kr, vilket kan jämföras med en grovarbetares månadslön på 220 kr.

Efter sex månader som vikarie hade man möjlighet till en eftertraktad fast anställning. En anställningsform som innebar högre lön och bättre förmåner. Ibland kunde man dock få vänta upp till åtta år innan vikariatet övergick till en fast anställning.

Mentalskötarutbildningen genomfördes parallellt med det ordinarie arbetet på sjukhuset och innefattade 20 timmar psykiatri, 20 timmar anatomi, 20 timmar allmän sjukdomslära samt tio timmar sjukvårdsteknik. Efter genomgången och godkänd utbildning fick man titeln; Ordinarie mentalskötare.

Arbetsmiljö var på den här tiden helt beroende av överläkarens inställning till personalen. Hans makt var oinskränkt och han bestämde allt, stort som smått. När sjukhusets grundare och första överläkare Olof Kinberg slutade behövdes inte längre permission för att lämna sjukhusområdet och umgänget mellan könen blev mer fritt och naturligt.


Olof Kinberg
ersattes av Fritz Wiesel som därefter ersattes av Nils Stenberg, bägge var mycket uppskattade av både personal och patienter. De bytte ut en gammal behandlingsform som långbad och ersatte den med mer fysisk aktivitet. De ville att patienterna skulle vara sysselsatta, inte bara övervakade och förvarade. Man insåg även vikten av en dialog med patienterna och att lyssna mer på deras behov.

Under 1950-talet kom den stora revolutionen inom mentalvården; neuroleptikan, i form av Hibernal. Avdelningarna blir lugnare och de svåraste patienterna blev plötsligt kontaktbara och kan röra sig fritt utan ständig övervakning. Det i sin tur innebar att personalen fick helt andra uppgifter, vilket i sin tur påverkade vilka personalgrupper som kom att rekryteras till sjukhuset.

Långbro sjukhus, patienter och personal i dagrummet. 1920.
Patienter och personal på sal, Stora Mans ca 1920. Fotograf: Okänd.
Mentalskötare med tidstypisk uniformsliknande arbetsklädsel. Parken vid Långbro sjukhus ca 1920.
Insulinbehandling på kvinnlig patient ca 1930. Fotograf: Okänd.
Nattsköterska vid intaget på Långbro sjukhus ca 1940. Fotograf: Okänd.