Loading...

Personal i dagrummet på Stora Kvinns.

Dagar för en mentalvårdare

Både arbetstid och fritid var väl inrutade för Långbro sjukhus vårdpersonal.

När sjukhuset öppnade i början av 1910 bestod patientskötseln på Långbro mest av övervakning. De intagna kontrollerades på salarna, i dagrummen och på rastgårdarna.

Arbetsdagarna var ofta långa och varannan månad arbetade man natt och varannan dag. Dagskiftet var från sju på morgonen till sju på kvällen, samt kvällsvakt. Var sjätte dag var skötarna lediga men de fick inte lämna sjukhusområdet före kl. 14, då extra tjänstgöring kunde påkallas. Ville man roa sig utanför sjukhusområdet behövde man kvittera ut en nyckel och samtidigt få en signerad permissionstillstånd av översköterska eller uppsyningsmannen.
Hade man tid kunde man ta bussen till Midsommarkransen, där det fanns biograf och affärer. In till Stockholm åkte man nästan aldrig.

På somrarna fanns det en dansbana på sjukhusområdet och på vintern var det dans i samlingssalen. Man umgicks gärna med varandra, drack kaffe, musicerade och promenerade.
Inom sjukhusområdet var det hälsningstvång på överordnad personal och underlåtenhet att hälsa medförde disciplinstraff. Men trots hårda regler och långa arbetsdagar hade sjukhuset en låg personalomsättning. Det fanns eftertraktade bekvämligheter som rinnande vatten och wc. Arbetet var bra betalt, man snålade inte med maten för endast 2 kr om dagen, även husrum ingick vid anställning. Lönen för en ordinarie skötare var i slutet på 1920-talet ca 350 kr/månaden, vilket kan jämföras med en grovarbetares månadslön på ca 220 kr.

Man måste arbeta minst sex månader, eller längre, som vikarie för att få en eftertraktad fast anställning. Då fick man en betydligt högre lön och bättre förmåner, men ibland fick man vänta upp till åtta år innan vikariatet övergick till en fast anställning.

Mentalskötarutbildningen genomfördes parallellt med det ordinarie arbetet på sjukhuset och innebar 20 timmar psykiatri, 20 timmar anatomi, 20 timmar allmän sjukdomslära samt tio timmar sjukvårdsteknik. Efter genomgången och godkänd utbildning fick man titeln; ”ordinarie mentalskötare”.

Personalens arbetsmiljö var mycket beroende av överläkarens inställning. Hans makt var oinskränkt. När sjukhusets förste överläkare Olof Kinberg slutade, behövdes inte längre permission för att lämna sjukhusområdet och ”umgänget mellan könen blev mer fritt och naturligt”.

Olof Kinberg ersattes av Fritz Wiesel och därefter Nils Stenberg, bägge var mycket uppskattade av både personal och patienter. De bytte även ut gamla behandlingsformer som långbad mot mer fysisk aktivitet och en inställning att patienter mådde bra av att vara sysselsatta, inte bara övervakade och förvarade. Man insåg även vikten av att ha en dialog med patienterna och att lyssna mer på deras behov.

Under 50-talet kom den stora revolutionen inom mentalvården, neuroleptikan, i form av Hibernal. Avdelningarna blev lugnare och de svåraste patienterna blev plötsligt kontaktbara och kunde röra sig fritt utan ständig övervakning med fara för sig själva och andra. Det i sin tur innebar att personalen fick helt andra uppgifter vilket kom att påverka vilka personalgrupper som anställdes framöver.

Långbro sjukhus, patienter och personal i dagrummet. 1920.

Patienter och personal på sal, Stora Mans ca 1920. Fotograf: Okänd.

Mentalskötare med tidstypisk uniformsliknande arbetsklädsel. Parken vid Långbro sjukhus ca 1920.

Insulinbehandling på kvinnlig patient ca 1930. Fotograf: Okänd.

Nattsköterska vid intaget på Långbro sjukhus ca 1940. Fotograf: Okänd.

2017-12-17T12:14:57+00:00