Överinspektören
Varje år lämnades in en rapporter genom överinspektören och professorn Alfred Petrén. Rapporten utgjorde statistik och kommentarer gällande samtliga sinnessjukhus i riket, och mottagaren var Kungliga Medicinalstyrelsen. Rapporten sammanfattades sedan i en årlig skrift: ”Sinnessjukvården i riket”.
Utdrag om Långbro sjukhus från Sinnessjukvården i Riket 1911 års upplaga författad av överinspektören Alfred Petrén.
…Anstalten som är beräknad för 640 patienter, är uppförd enligt det äldre blocksystemet där sjukhusbyggnaderna är allenast två. En för vardera kön. Ur vårdsynpunkt kan detta byggnadssätt i viss mån vara bekvämare än det moderna systemet med ett flertal paviljonger spridda över ett större område, men det har också sina givna olägenheter; avdelningarna för de mera oroliga kan sålunda icke bli tillräckligt isolerade från övriga avdelningar och patienterna kunna icke — såsom fallet är med paviljongsystemet — komma direkt från avdelningarna till promenadgårdarna, då dessa (vilkas antal här var fem för vardera könssidan, därav två med högre och tre med lägre spjälstaket, men inga med tätt plank) måste förläggas på något avstånd från sjukhusbyggnaderna.
Emellertid är de olika sjuklokalerna ändamålsenligt inredda och göra ett mycket tilltalande intryck. De båda sjukbyggnaderna, som sinsemellan är alldeles symmetriska, är uppförda i tre våningar, förutom källare- och vindsvåning (till vilken senare arbetssalarna är förlagda).
I nedre våningen upptages mittpartiet av laboratorie- m.fl. lokaler samt av bostäder för läkare och andra till sjukvården hörande funktionärer; i våningen 1 tr. upp finns en l:a klass avdelning, rymmande högst 16 platser. På ömse sidor om mittpartiet finnes i en var av dessa två våningar två avdelningar med i nedre våningen 30 resp. 27 platser och i våningen 1 tr. upp 23 respektive 27 platser. Av dessa avdelningar är de på ena sidan om mittlinjen avsedda för nyinsjuknade och akuta fall, för vilka sålunda finnas 107 platser på vardera könssidan, fördelade på fyra avdelningar. På bottenvåningen en övervakningsavdelning för oroliga och en för lugna samt 1 tr. upp en övervakningsavdelning för halvoroliga och en konvalescentavdelning.
Fyra avdelningar på andra sidan mittpartiet är avsedda för de oroliga, osnygga och de mera förslöade bland de kroniska fallen. De lugnare och i sitt uppträdande mera ordnade bland dessa har sina lokaler på den 3:e våningen, vilken — mindre långsträckt än de andra två, då den ej når ut till dess flyglar — innehåller endast tre avdelningar med ett platsantal av respektive 33, 24 och 33.
Var könssidas asylavdelning har sålunda i sin helhet 197 platser. — Mellan läkarna, till antalet sex, var arbetet fördelat så att avdelningarna för akuta fall sköttes av överläkaren, assisterad av biträdande läkaren och en underläkare, samt asylavdelningarna av biträdande överläkaren med biträde av de återstående två underläkarna.”
”Betjäningsförhållandena på varje avdelning inom såväl mans- som kvinnosidan finnes en sjukhusutbildad översköterska såsom närmast ansvarig, samt att man även i övrigt sökt att i största möjliga utsträckning använda sig av kvinnlig personal (som ju enligt all erfarenhet bäst lämpar sig även för denna speciella art av sjukvård), så långt säkerhetssynpunkten gör det möjligt. På manssidan, där det finnes en uppsyningsman för allenast asylavdelningen och en förestånderska för den egentliga upptagningsavdelningen, är sålunda all sjukvårdspersonalen kvinnlig på flertalet avdelningar, nämligen på alla utom övervakningsavdelningarna för oroliga resp. halvoroliga på såväl upptagnings- som asylavdelningen samt l:a klass avdelningen, på vilka avdelningar personalen är övervägande manlig; för diskning o. d. finnes nämligen alltid sköterska. Sjukvårdspersonalens söndagsledighet, som på anstalter av detta slag alltid är svår att ordna, var här ersatt av en hel dags ledighet var tionde dag.
— En stor del av patienterna hade överflyttats från Stockholms stads förutvarande sinnessjukavdelningar, av vilka de dittillsvarande på Söder, som varit av en mera provisorisk karaktär, upphörde efter evakuering till Långbro. De patienter, som kommit direkt utifrån, hade i regel intagits på polisremiss i förening med läkarbetyg av innehåll att sinnessjukdom och trängande behov av hospitalsvård förelåg. I åtskilliga av de på detta sätt remitterade fallen hade det emellertid visat sig vara fråga om alkoholister, som under rusets inflytande begått våldshandlingar och uppträtt »på ett sinnesförvirrat sätt», men vilka, sedan alkoholintoxikationen väl varit över, icke vidare visat några psykotiska symtom och därför efter någon tids observation åter måst utskrivas – ofta för att inom kort återkomma i samma »sinnesförvirrade tillstånd» av snart övergående art.
Att icke dessa under alkoholens inflytande samhällsfarliga patienter kunna mot sin vilja från sinnessjukanstalten överflyttas till en alkoholistanstalt, är en brist uti vår lagstiftning, som det är ett trängande behov att med det snaraste få av.
Stockholm 1911.
Alfred Petrén. Överinspektör
