Den moderna sinnessjukvården
Bygget av Långbro sjukhus inleddes 1907 och pågick under tre års tid. Efter en försening, på grund av storstrejken 1909, kunde sjukhuset invigas 1910. Anläggningen var uppbyggd kring två stora vårdbyggnader samt ett antal mindre administrations- och ekonomibyggnader. Den anlagda parken och en centralt placerad damm utgjorde en helhet som av många beskrevs som ett av Europas modernaste sinnessjukhus.
Redan 1902 hade Stockholms stad beslutat köpa ett lämpligt markområde för att uppföra ett nytt sinnessjukhus. Man fann en naturskön plats i södra delen av Stockholm, nära den nya och viktiga färskvattenledningen från Norsborgs reningsverk. Sjukhuset fick dessutom goda kommunikationer då Gamla Södertäljevägen passerade utmed den norra delen av området.
Marken köptes direkt av ”Långbrokungen” Alfred Söderlund, ägare till Långbro gård i Älvsjö.
Ansvarig för planeringen av det nya sjukhuset blev Olof Kinberg, som 1909 även utsågs till sjukhusets första direktör och överläkare.
Stockholms stad hade tidigt i planeringen rekryterat Medicinalstyrelsen arkitekt Axel Kumlien för att ta fram ritningar till det nya sjukhuset. Men förslagen sågs som föråldrade och man vände sig då till den tidens stjärnarkitekt, Gustaf Wickman. Wickmans arkitektkontor hade sedan tidigare ritat flera sjukhus, bl.a. landets största sanatorium, Söderby, vid Uttran mellan Salem och Tumba.
Wickmans förslag var helt rätt i tiden – ett modernt sjukhus med paviljongsystem, stora ljusa salar och breda korridorer som även fungerade som dagrum för patienterna.
Byggmästaren
Stockholms Stads byggnadsnämnd gav uppdraget att uppföra sjukhuset till den erfarne byggmästaren Frans Albert Andersson. Förutom Långbro sjukhus har Andersson bl.a. uppfört Centralposthuset, Mariaskolan, Sankt Sigfrids kyrka .
Inte något hospital
Till skillnad från de statliga hospitalen för sinnessjuka, som traditionellt gavs helgonnamn (Sankt Lars, Sankta Gertrud, Sankt Jörgen, Sankta Maria osv), så valde staden att namnge det nya kommunala sjukhuset efter den plats utanför Stockholm där anläggningen uppfördes – Långbro. Även det andra stora mentalsjukhus vid Beckomberga i västra Stockholm, som öppnades 1932, namngavs på samma sätt. Man valde även att använda ordet sjukhus istället för det otidsenliga och stigmatiserade hospital. Ordet som till och med hade blivit ett begrepp; hospitalisering.

Sjukhusets laboratorium 1920-talet. Regionarkivet Stockholm. Foto: Ernest Florman.
Laboratoriet låg i sjukhusets entreplan.
Mentalsjukvården – en ljusare framtid
Vid sjukhusets planering tog man intryck av kroppssjukvårdens snabba utvecklingen, med behandlingsmetoder och medicinska upptäckter som snabbt kom till praktiskt användning. Nu ville man överföra samma tankegångar till den nya tidens sinnessjukvård. Man byggde stora ljusa avdelningar, lokaler med operationssalar och laboratorier. Sjukhusen bemannades även med medicinskt utbildad personal. Tidigare hade skötare, ofta med en militär bakgrund, varit den dominerande delen av arbetsstyrkan på ett sinnessjukhus.
Fullt utbyggt kunde Långbro sjukhus ta emot 640 patienter och två år efter öppnandet var medelbeläggningen 578 patienter per år.
Långbro var i första hand en upptagningsanstalt för akut psykiskt sjuka, men sjukhuset var även en så kallad asyl för kroniska patienter med långa vårdtider.
Från långbad till reform inom sinnessjukvård
Under nästan ett sekel behandlades patienter med psykiatriska diagnoser på Långbro sjukhus. Hundra år, från övervakade långbad och till den psykiatrireform som stängde samtliga stora mentalsjukhus i hela landet.