Hieronymus Bosch, Cure of Folly, ca. 1490, Museo Nacional del Prado, Madrid.

Under medeltiden såg man sinnessjukdom som Guds straff. Den drabbade hade sig själv att skylla för att inte ha varit tillräckligt gudfruktig.

Vården av själ och kropp var sedan tidigt kyrkans ansvar, för att under reformationen på 1500-talet övertas av kung och staten.

Hundra år senare fick varje län i Sverige ett eget hospital, i detta fallet var det mer en förvaringsplats för människor som inte klarade av att leva ute i samhället. Men det stora flertalet av alla som i dag skulle diagnostiseras med en psykisk sjukdom eller någon typ av funktionsvariation, togs om hand av anhöriga i sina hem.

Staten tog kontroll över hospitalen

Under mitten av 1700-talet grundade staten en styrelse för hospitalen:

”Deputation öfver samtlige hospitalen och barnhusen i riket”

1766 omvandlades styrelsen till en av Kunglig Majestät utsedd Överdirektion.

1787 grundades Serafimerordensgillet med huvudansvar för både hospitalen och de då nyinrättade lasaretten. Lasarett behandlade patienter som ansågs botbara medan hospital förvarade obotligt sjuka hela deras liv. Nya stadgar formulerade vilka medborgare som hospitalen skulle välkomna inom kriteriet:

”…förnämligaste dårar och andra svagsinta, därnäst andra med obotliga och ohyggliga sjukdomar behäftade personer… ”

(Ordet dåre används redan på 1600-talet och lever kvar ända till mitten av 1850-talet)

Sjukdomsinsikt ska bota

Under 1800-talet förändrades synen på orsaken till sinnessjukdomar. Nu var det även yttre faktorer som orsakade sjukdom; väderleken, månfaser, livskriser. Men man ansåg även att en inre påverkan av t.ex. fysiska sjukdomar, var en utlösande faktor för sinnessjukdom. Man riktade in sig på att utbilda patienterna. Patienten skulle ”få sjukdomsinsikt och hitta tillbaka till sitt friska jag.”

Några år in på 1800-talet centraliserades sinnessjukvården. En del hospital stängdes medan andra byggdes ut. Vården bestod till största del av förvaring, men kompletteras nu med en del hårresande behandlingsmetoder.

Ett exempel var en typ av svängmaskin, konstruerad av engelsmannen Mason Cox. Där patienten spändes fast i anordningen, snurrandes i en allt snabbare takt tills blodet rann ur alla kroppsöppningar. När personen till sist svimmade avbröts behandlingen. För att nå önskad effekt kunde behandlingen upprepas så många gånger som ansågs nödvändigt.

Denna helvetesmaskin fanns på två anstalter i Sverige. Läkarna var försiktigt hoppfulla. Eric Gadelius var en entusiastisk läkare som hann beskriva svängmaskinsbehandlingen innan den stuvades undan till förmån för andra metoder:

…denna machin har ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöfver blott hota med dess bruk, när den några gånger varit försökt, för att bringa den Galne till eftertanke och lydnad. Om fruktan bör starkare väckas, kan omvridningen ske i mörker under buller, vid starka lukter osv, men då blir det ett heroiskt medel, som fordrar mycken försiktighet. Hjälper inte detta är det ingenting som hjälper…

Arbete som terapi

I början av 1900-talet hade nya framgångsrika behandlingar inom kroppssjukvården inspirerat sinnessjukvården. Patienterna skulle nu vårdas för att bli helt friska. De skulle botas genom att ordineras sängläge i stora ljusa salar. Man gav dem sysselsättning, arbetet skulle vara tröttande och sågs som ren terapi. Patienterna ordinerades hantverkssysslor, trädgårdsarbete och lantbruk. Under den här perioden var många av sinnessjukhusen helt självförsörjande. Stora delar av sjukhusområdena var uppodlade och brukades för hushållning. Inomhus sysselsattes patienterna i egna tryckeri, skrädderi, skomakeri, borstbinderi, tvätteri osv.

De stökigaste patienterna, som var oförmögna till arbete, fick ”vård” på låsta stormavdelningar. Man gav även behandling med varma långbad, ofta i timtal. Vid enstaka tillfällen dagar i sträck, ibland ännu längre.

Chockbehandlingar

Under 30- och 40-talen introducerades en rad nya behandlingar som med ett gemensamt namn kallades för ”chockbehandlingar”. En av dessa var en metod utvecklad av Manfred Sakel och innebar att man injicerade patienten med insulin för att på konstgjord väg framkalla s k hypoglykemi med koma som resultat, ett livshotande tillstånd (om obehandlat). Efter en förutbestämd tidsperiod väcktes patienten med sockerlösning via sondmatning.

Sinnessjukhusen inrättade speciella insulinkomaavdelningar. Där svårt sjuka patienter behandlades och även ”botades”. Men i dag anser forskare på ämnet att de förbättringar man sett hos patienterna berodde uteslutande på engagemanget och empatin från vårdpersonalen, inte som ett resultat av själva insulinbehandlingen.

Parallellt med insulinchockbehandlingen introducerades även en annan chockbehandling som upptäckts av den ungerska läkaren Ladislas Meduna. Patienten gavs här en intravenöst dos av Cardiazol (pentametylentetrazol) ett medel som bl.a. användes vid akut hjärtsvikt, men här för att framkalla ett kramptillstånd liknande det vid ett epilepsianfall. Den här behandlingen var mycket snabbare och lättare att hantera än insulinbehandlingen. Patienten blev blek, stel och orörlig i kroppen och fick svårt att andas. Därefter började krampanfallen, vilket vanligen varade i cirka 60 sekunder vilka följdes av medvetslöshet och djup sömn.

Bild: Museums Victoria

1938 introducerades ytterligare en chockbehandling nu med elektricitet. Inspirerade av ett besök på det lokala grisslakteriet där man snabbt avlivade djuren med elektricitet lanserade italienarna Ugo Cerletti och Lucio Bini den Elektrokonvulsiva behandlingen eller ECT (engelska electroconvulsive therapy). Till skillnad från dagens elbehandlingar, gavs elchocker till patienterna i vaket tillstånd och med strömstyrka som inte var terapeutiskt lämpliga. Patienterna bävade inför behandlingarna som ibland användes även som bestraffning.

I början av 30-talet slutade man att använda ordet hospital i namnen på vårdinrättningar och ändrade dessa till sjukhus – man ville markera att det handlade om verklig sjukvård och inte långtidsförvaring av de obotliga.

Det vita snittet

Parallellt med elchockbehandlingen kom även en kirurgisk nyhet, lobotomi. Metoden utvecklades av den portugisiske läkaren Egas Moniz, belönad med Nobelpriset 1949 för de ”revolutionerande resultaten på svårt sjuka patienter.”

1944 lobotomerades den första patienten i Sverige på Serafimerlasarettet i Stockholm. Det hann bli nästan 4500 patienter som fick denna genomgripande, personlighetsförändrande och ibland dödliga behandling, (dödligheten hos svenska patienter var som högst 17%) innan man 1969 lobotomerade den sista patienten.

De flesta lobotomier i Sveriges genomfördes i slutet på 40- och början av 50-talet. Trots den tidiga optimismen bland läkarna och de många behandlingarna, så går lobotomin till historien som ännu ett fatalt misslyckande i behandlingen av psykiskt sjuka.

Neuroleptikan gör revolution

På 1950-talet kom Hibernal, en läkemedel som kom att revolutionera vården och gjorde många andra behandlingsformer föråldrade. Över en natt blev sjukhusen lugnare, låsta avdelningar öppnades och patienter skrevs ut på löpande band. Arbetet för vårdpersonalen blev något helt nytt, man nådde nu fram till patienterna och kunde i högre grad använda sig av nya behandlingar. Samtalsterapin blev en av dessa och den utvecklades starkt under 60-talet. Man började även ana två grupperingar inom psykiatrisk vård, en medicinsk och ett psykoanalytisk.

Så småningom visade sig även att neuroleptikan hade sina baksidor med bl.a. svåra biverkningar, många läkare som ansåg att den nya medicinen var ett undermedel och var mycket generösa med preparatet för alla möjliga typer av symptom.

1967 tog landstingen över ansvaret för mentalsjukhusen från stat och kommun, under 1970-talet förespråkades en mer normaliserad syn på psykiska sjukdomar. Man förespråkade rehabilitering, habilitering och integrering och började även utflyttningen av en del patienter från de stora sjukhusen och ut i samhället.

Psykiatrin reformeras

Under slutet av 80- och början av 90-talet ökade utflyttningen av patienter från mentalsjukhusen och med den nya psykiatrireformen som motor började landstingen nu att avveckla de stora psykiatriska sjukhusen. Samtidigt fördes mycket av ansvaret för de psykiskt sjuka över på kommunerna.

På 2000-talet kom hård kritik från flera håll när man såg att de sjuka inte fick det stöd som behövdes. Många oförklarliga våldsdåd sågs som ett bevis på en misslyckad reform. Staten tillsatte en psykiatrisamordnare för att utvärdera reformen. Man kom fram till att det finns allvarliga brister i vården av psykiskt sjuka, som bl.a. gjorde att personer med både ett missbruk och en underliggande psykisk sjukdom inte fångades upp av systemet i ett tidigt skede.

Det finns i dag många uppfattningar om huruvida reformen var rätt eller fel väg att gå. De flesta verkar dock eniga om att lösningen med de stora psykiatriska sjukhusen, med tiotusentals intagna inte var lösningen för vård för psykiskt sjuka.