Hieronymus Bosch, Cure of Folly (Dårstensoperationen), ca. 1490, Museo Nacional del Prado, Madrid.

Guds straff

Under medeltiden finns ett fåtal s.k. Helgeandshus i kyrkans regi. Sinnessjukdom är ett Guds straff som botas med djävulsutdrivning och metoder som får tortyr att blekna i jämförelse.

Under reformationen på 1500-talet drar den svenska kungen in kyrkans alla tillgångar och staten tar över ansvaret för anstaltsvården. Hundra år senare får varje län ett eget s.k. hospital, en typ av förvaring under övervakning av anstaltsdrängar och sysslomän. Det stora flertalet av de personer som i dag skulle diagnostiseras med en psykisk sjukdom eller med funktionsstörningar, förvarades i hemmen eller i något avskilt uthus.

I mitten av 1700-talet vill man ha mer insyn i “vården” och man instiftar en styrelse för hospitalen: Deputation öfver samtlige hospitalen och barnhusen i riket, som 1766 omvandlas till en av Kunglig Majestät utsedd Överdirektion.

1787 instiftas Serafimerordensgillet med huvudansvar för hospitalen och för de nyinrättade lasaretten. Man gör nu en distinktion mellan lasaretten, där patienter som anses botbara vårdas och de obotligt sjuka, som får stanna kvar på hospitalen. Nya stadgar formulerar deras konstitution: …förnämligaste dårar och andra svagsinta, därnäst andra med obotliga och ohyggliga sjukdomar behäftade personer… (Ordet dåre användas redan på 1600-talet och lever kvar ända till mitten av 1850-talet då det ersätts med sinnessjuk.)

Under 1800-talet förändras synen på orsaken till sinnessjukdom. Man pekar på yttre faktorer; väderleken, månfaser, livskriser och inre påverkan av fysiska sjukdomar som utlösare av sjukdomen. Man fokuserar på utbildning av patienterna, den sjuke ska få sjukdomsinsikt och hitta tillbaka till sitt friska jag.

Några år in på 1800-talet centraliseras sinnessjukvården och en del hospital stängs medan andra utvidgas. Vården består fortfarande till stor del av förvaring. Men har även kompletterats med hårresande behandlingsmetoder. Ett exempel är en svängmaskin, konstruerad av engelsmannen Mason Cox, där patienten sätts fast i anordningen, snurras så att blodet rinner ur alla kroppsöppningar och till sist svimmar då blodet pressas från huvudet. Maskinen fanns på två anstalter i Sverige och läkarna är försiktigt hoppfulla. Men det visar sig att resultaten uteblir och maskinerna stuvas undan till förmån för andra metoder. Eric Gadelius, en entusiastisk läkare hinner beskriva svängmaskinsbehandlingen innan den tas ur bruk:

…denna machin har ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöfver blott hota med dess bruk, när den några gånger varit försökt, för att bringa den Galne till eftertanke och lydnad. Om fruktan bör starkare väckas, kan omvridningen ske i mörker under buller, vid starka lukter osv, men då blir det ett heroiskt medel, som fordrar mycken försiktighet. Hjälper inte detta är det ingenting som hjälper…

I början av 1900-talet har nya framgångsrika behandlingar inom kroppssjukvården även påverkat sinnessjukvården. Patienterna ska botas och ordineras i första skedet sängläge, därefter ordnas sysselsättning i någon form. Arbetet ska vara tröttande och ses som ren terapi. Man sätter patienterna att göra hantverkssysslor, trädgårdsarbete och lantbruk. Under den här perioden är många sinnessjukhus helt självförsörjande och stora delar av sjukhusområdena är uppodlade och brukas för hushållning. Inomhus har man tryckeri, skrädderi, skomakeri, borstbinderi, tvätteri osv.

De patienter som är för stökiga för arbete får vård på låsta s.k. oroliga avdelningar eller stormavdelningar. Man ger även behandling i form av långbad — ofta i timtal, vid enstaka tillfällen dagar i sträck, ibland ännu längre.

Under 1930- och 1940-talet introduceras en rad behandlingar för oroliga patienter, bl.a. insulininjektioner, som enkelt kan sammanfattas med att patienten, under kontrollerade former injiceras insulin, hamnar i koma och väcks efter en förutbestämd tidsperiod via sondmatning av sockerlag. Sinnessjukhusen inrättar speciella insulinkoma-avdelningar där behandlingarna lugnar och till och med i vissa fall botar svårt sjuka patienter. I dag tror man att orsaken till förbättringarna hos patienterna var mer ett resultat av ett engagemanget i deras sjukdom, medmänsklighet och empati, än själva insulinbehandlingen.

1938 introduceras elchocksbehandling av italienarna Ugo Cerletti och Lucio Bini, som efter ett besök på ett grisslakteri får inspiration till att lugna patienter med elektricitet. Elchocksbehandlingen var enklare att administrera jämfört med lobotomi och det var heller inte lika riskabelt eller traumatiskt för patienter och personal. Till skillnad från dagens ETC-behandlingar, gavs elchocker till patienter i vaket tillstånd och i strömstyrkor som inte var terapeutiskt lämpliga. Patienterna bävade inför behandlingarna som ibland användes även som bestraffning.

Parallellt med ECT-behandlingen kommer även en kirurgisk nyhet, lobotomi. Metoden utvecklades av den portugisiske läkaren Egas Moniz som belönas med Nobelpris 1949 för de revolutionerande resultaten på svårt sjuka patienter.

1944 lobotomeras den första patienten i Sverige på Serafimerlasarettet i Stockholm. Det hinner bli nästan 4500 patienter som får denna genomgripande, personlighetsförändrande och ibland dödliga behandling (Dödligheten var som högst 17%, vid lobotomibehandlingar i Sverige), innan man 1969 lobotomerar den sista patienten.

De flesta lobotomier i Sveriges genomförs i slutet på 40- och början av 50-talet. Trots den tidiga optimismen bland läkarna och de många behandlingarna, kommer lobotomi att gå till historien som ännu ett fatalt misslyckande i behandlingen av psykiskt sjuka.

På 50-talet kommer neuroleptikan till Sverige under varunamnet Hibernal. En medicinsk behandling som revolutionerar vården och gör många andra behandlingsformer föråldrade. Sjukhusen blir nu i ett slag lugnare, låsta avdelningar öppnas och patienter skrivs ut på löpande band. Vardagen för vårdpersonalen blir något helt nytt, man når fram till patienterna på ett helt annat sätt och i och med det så börjar man i högre grad använda sig av samtalsterapier i olika former. Terapi blir en behandlingsform som utvecklas under 60-talet, och det skapas två läger, ett medicinskt och ett psykoanalytisk.

Det visar sig så småningom att även neuroleptikan har sina problem med biverkningar och vissa läkare som är allt för frikostiga med förskrivningen.

1967 tar landstingen över ansvaret för mentalsjukhusen från staten och under 70-talet förespråkas en mer normaliserad syn på psykiska sjukdomar. Man börjar flytta ut en del av patienterna från de stora sjukhusen för att integrera dem i samhället.

Under slutet av 80- och 90-talet ökar utflyttningen av patienter från sjukhusen. Med psykiatrireformen som motor börjar man till sist avveckla sjukhusen och överlåter nu ansvaret för de psykiskt sjuka på kommunerna.

På 2000-talet kommer hård kritik från flera håll när man ser att de sjuka inte får det stöd som behövs och många våldsdåd ses som ett bevis på en misslyckad reform. Man tillsätter en psykiatrisamordnare för att utvärdera reformen, han kommer fram till att det finns allvarliga brister i vården av psykiskt sjuka, som bl.a. gör att personer med både ett missbruk och en underliggande psykisk sjukdom inte fångas upp av vården i ett tidigt skede.

Det finns i dag många uppfattningar om huruvida reformen var rätt eller fel väg att gå. De flesta verkar dock eniga om att lösningen med de stora psykiatriska sjukhusen, med 10 000-tals intagna inte var den bästa typen av vård för psykiskt sjuka.

“Dårhusbur” för oroliga patienter.
“Chockterapi” Patienten får promenera över en bro och när han når mitten av bron öppnas en fallucka och efter att ha nästan drunknat i det kalla vattnet, drar vårdarna upp patienten. Wikipedia
Prolongerade varma bad som kunde fortgå i dagar.
Siemens Konvulsator. ECT apparat från Sankt Lars sjukhus i Lund 1960. Carlotta Databas för museisamlingar.
Hibernal™. Foto: Sankt Lars sjukhus.
Trepanation för att släppa ut onda andar, var en av behandlingsmetoderna under medeltiden. Wikipedia
“… denna machin har ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöfver blott hota med dess bruk”
Insulinkomabehandling på kvinnlig patient, Långbro sjukhus ca 1930.
Tidig lobotomi via tårkanal. Wikipedia