Loading...
Hieronymus Bosch, Cure of Folly, ca. 1490, Museo Nacional del Prado, Madrid.
Hem/Mentalsjukvård/Från hospital till psykiatrireform

Sinnessjukdom – ett straff från Gud.

Under medeltiden såg man på sinnessjukdom som ett Guds straff. Och något som skulle botas med metoder som fick tortyr att blekna i jämförelse.

Under reformationen på 1500-talet drog den svenska kungen in kyrkans alla tillgångar och staten tog över ansvaret för anstaltsvården. Hundra år senare fick varje län ett eget hospital, en förvaringsplats för en liten del av de människor som inte klarade av att leva ute i samhället. Men stora flertalet av de som i dag skulle diagnostiseras med en psykisk sjukdom eller någon typ av funktionsvariation, ”förvarades” av anhöriga i sina hem.

Staten tog kontroll över hospitalen

Under mitten av 1700-talet grundade staten en styrelse för hospitalen. ”Deputation öfver samtlige hospitalen och barnhusen i riket”. 1766 omvandlades denna till en av Kunglig Majestät utsedd Överdirektion.

1787 grundades Serafimerordensgillet med huvudansvar för både hospitalen och de nyinrättade lasaretten. Man gjorde skillnad på lasarett, där patienter som ansågs botbara vårdades, och på hospital, där de obotligt sjuka tillbringade hela sina liv. Nya stadgar formulerade vilka medborgare hospitalen skulle välkomna: ”…förnämligaste dårar och andra svagsinta, därnäst andra med obotliga och ohyggliga sjukdomar behäftade personer… ” (Ordet dåre används redan på 1600-talet och lever kvar ända till mitten av 1850-talet)

Sjukdomsinsikt ska bota

Under 1800-talet förändrades synen på orsaken till sinnessjukdomar. Nu var det yttre faktorer som väderleken, månfaser, livskriser. Men även inre påverkan av t.ex. fysiska sjukdomar, som var en utlösande faktor för sinnessjukdom. Man fokuserade på att utbilda patienterna, den sjuke skulle ”få sjukdomsinsikt och hitta tillbaka till sitt friska jag.”

Några år in på 1800-talet centraliserades sinnessjukvården. En del hospital stängdes medan andra byggdes ut. Vården bestod fortfarande av förvaring, men kompletteras med en del hårresande behandlingsmetoder.

Ett exempel var en svängmaskin, konstruerad av engelsmannen Mason Cox. Där patienten spändes fast i anordningen, snurrandes i en allt snabbare takt, tills blodet rann ur alla kroppsöppningar. När personen till sist svimmade avbröts behandlingen. För önskad effekt upprepades detta så många gånger som ansågs nödvändigt.

Denna helvetesmaskin fanns på två anstalter i Sverige. Läkarna var försiktigt hoppfulla, men resultaten uteblev och maskinerna stuvades undan till förmån för andra metoder. Eric Gadelius var en entusiastisk läkare som hann beskriva svängmaskinsbehandlingen innan den togs ur bruk:

…denna machin har ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöfver blott hota med dess bruk, när den några gånger varit försökt, för att bringa den Galne till eftertanke och lydnad. Om fruktan bör starkare väckas, kan omvridningen ske i mörker under buller, vid starka lukter osv, men då blir det ett heroiskt medel, som fordrar mycken försiktighet. Hjälper inte detta är det ingenting som hjälper…

Arbete som terapi

I början av 1900-talet hade nya framgångsrika behandlingar inom kroppssjukvården inspirerat sinnessjukvården. Patienterna skulle nu vårdas för att bli helt friska. De skulle botas genom att ordineras sängläge i stora ljusa salar. Man gav dem sysselsättning, arbetet skulle vara tröttande och sågs som ren terapi. Patienterna ordinerades hantverkssysslor, trädgårdsarbete och lantbruk. Under den här perioden var många av sinnessjukhusen helt självförsörjande. Stora delar av sjukhusområdena var uppodlade och brukades för hushållning. Inomhus sysselsattes patienterna i egna tryckeri, skrädderi, skomakeri, borstbinderi, tvätteri osv.

Var patienterna allt för stökiga för arbete fick de ”vård” på låsta stormavdelningar. Man gav även behandling med varma långbad, ofta i timtal. Vid enstaka tillfällen dagar i sträck, ibland ännu längre.

Ny behandlingar

Under 30- och 40-talen introducerades en rad behandlingar för svårt sjuka patienter. Insulininjektioner, enkelt sammanfattat injicerades patienten insulin, hamnade i koma och väcktes efter en förutbestämd tidsperiod med sondmatning av socker.

Sinnessjukhusen inrättade speciella insulinkomaavdelningar. Där svårt sjuka patienter behandlades och även ”botades”. Men förbättringar man sett hos patienterna var förmodligen mer beroende på engagemanget och empatin från vårdpersonalen, än resultatet av insulinbehandlingen.

Elchock från Italien

1938 introducerades elchocksbehandlingar av italienarna Ugo Cerletti och Lucio Bini. Som efter ett besök på ett grisslakteri fått inspiration till att lugna patienter med elektricitet. Elchocksbehandlingen var enklare och inte lika riskabelt att administrera som den samtida lobotomikirurgin. Till skillnad från dagens elbehandlingar, gavs elchocker till patienterna i vaket tillstånd och med strömstyrka som inte var terapeutiskt lämpliga. Patienterna bävade inför behandlingarna som ibland användes även som bestraffning.

Parallellt med elchockbehandlingen kom även en kirurgisk nyhet, lobotomi. Metoden utvecklades av den portugisiske läkaren Egas Moniz , belönad med Nobelpris 1949 för de ”revolutionerande resultaten på svårt sjuka patienter.”

Det vita snittet

1944 lobotomerades den första patienten i Sverige på Serafimerlasarettet i Stockholm. Det hann bli nästan 4500 patienter som fick denna genomgripande, personlighetsförändrande och ibland dödliga behandling, (dödligheten hos svenska patienter var som högst 17%) innan man 1969 lobotomerade den sista patienten.

De flesta lobotomier i Sveriges genomfördes i slutet på 40- och början av 50-talet. Trots den tidiga optimismen bland läkarna, de många behandlingarna, så går lobotomin till historien som ännu ett fatalt misslyckande i behandlingen av psykiskt sjuka.

Neuroleptikan gör revolution

På 1950-talet kom Hibernal, en medicinsk behandling som revolutionerade vården och gjorde många andra behandlingsformer föråldrade. Sjukhusen blev nu i ett slag lugnare. Låsta avdelningar öppnades och patienter skrevs ut på löpande band. Arbetet för vårdpersonalen blev något helt nytt, man nådde nu fram till patienterna och man kunde nu i högre grad använda sig av samtalsterapier i olika former. Terapi blev en behandlingsform som utvecklades starkt under 60-talet. Man kunde nu börja ana två grupperingar inom psykiatrisk vård, ett medicinsk och ett psykoanalytisk.

Det visade sig så småningom att även neuroleptikan hade sina baksidor. Svåra biverkningar konstaterades och en allt för frikostig med förskrivning från mindre nogräknade läkare.

1967 tog landstingen över ansvaret för mentalsjukhusen från staten, under 1970-talet förespråkades en mer normaliserad syn på psykiska sjukdomar. Man började flytta ut en del av patienterna från de stora sjukhusen för att integrera dem i samhället.

Psykiatrin reformeras

Under slutet av 1980- och 1990-talet ökade utflyttningen av patienter från mentalsjukhusen och med psykiatrireformen som motor började landstingen avveckla de stora sjukhusen. Samtidigt fördes mycket av ansvaret för de psykiskt sjuka över på kommunerna.

På 2000-talet kom hård kritik från flera håll, när man såg att de sjuka inte fick det stöd som behövdes. Många oförklarliga våldsdåd sågs även som ett bevis på en misslyckad reform. Staten tillsatte en psykiatrisamordnare för att utvärdera reformen. Man kom fram till att det finns allvarliga brister i vården av psykiskt sjuka, som bl.a. gjorde att personer med både ett missbruk och en underliggande psykisk sjukdom inte fångades upp av vården i ett tidigt skede.

Det finns i dag många uppfattningar om huruvida reformen var rätt eller fel väg att gå. De flesta verkar dock eniga om att lösningen med de stora psykiatriska sjukhusen, med 10.000-tals intagna inte var den bästa lösningen för vård för psykiskt sjuka.

”Dårhusbur” för oroliga patienter.
”Chockterapi” Patienten får promenera över en bro och när han når mitten av bron öppnas en fallucka och efter att ha nästan drunknat i det kalla vattnet, drar vårdarna upp patienten. Wikipedia
Prolongerade varma bad som kunde fortgå i dagar.
Siemens Konvulsator. ECT apparat från Sankt Lars sjukhus i Lund 1960. Carlotta Databas för museisamlingar.
Hibernal™. Foto: Sankt Lars sjukhus.
Trepanation för att släppa ut onda andar, var en av behandlingsmetoderna under medeltiden. Wikipedia
“… denna machin har ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöfver blott hota med dess bruk”
Insulinkomabehandling på kvinnlig patient, Långbro sjukhus ca 1930.
Tidig lobotomi via tårkanal. Wikipedia

Läs mer om Långbro sjukhus

Villa 39 och Sveriges farligaste kvinna

1989 färdigställs en vårdbyggnad i den nordvästra delen av sjukhusområdet, byggnaden är ritad och inredd för att hantera ”Sveriges farligaste kvinna”. Villan har tre rum för patienten och ytterligare tre rum för personal och administration. Runt byggnaden finns ett fyra meter högt specialstaket för att förhindra att patienten rymmer.

Hermann Göring

Journalanteckningar beskriver honom som besvärlig, missmodig och hysterisk. Han tröttar ut personalen med ständiga krav och tror sig vara utsatt för en konspiration där alla i hans närhet är mutade av judarna. Han uttrycker dessutom en stark oro för att tyskarna ska få reda på att han är intagen på ett sinnessjukhus i Sverige.

Söker du patientjournaler? Kontakta Regionarkiv här.

2022-11-03T22:59:58+01:00
Till toppen