Överläkaren

Han drev Långbro sjukhus med den fasta övertygelsen att hans kunskap om modern sinnessjukvård var en nyckel till framgång. Sjukhuset kom att präglas av hans hierarkiska ledarstil, det var han som bestämde över personalens anställningsformer, permissioner, ledighet och giftermål. Han var inte populär, det vittnas om att han uttryckte sig i nedsättande ordalag om både kollegor och patienter. Det tillhörde inte ovanligheten att han kom ihop sig med medarbetare. Ett exempel var när sjukhusets syssloman Sven Svensson, en hyllad och omtänksam chef, påpekade att Kinberg inte fick mata sina grisar med sådant som ska nyttjas till annat. Situationen eskalerade och blev, efter offentliga påhopp i media, till sist ohållbar. 1927 beslutade sjukhuset styrelse att ändra Kinbergs förordnande till att endast omfatta en överläkartjänst. Direktörstjänsten blev då ett separat förordnande, vilket han såg som ett misstroende och han bestämde sig för att avgå.

Ett år senare blev han heltidsanställd överläkare och forskare på Långholmen, 1932 blev han ansvarig för den helt nyöppnade rättspsykiatriska kliniken på fängelset. Efter flera konflikter fick han på hösten 1939 lämna sin tjänst på Långholmen.

Kinberg var författare till nästan 300 skrifter, som översattes till flera olika språk. Han debatterade flitigt inom frågor som eugenik (rashygien), där han var en stark förespråkare av rashygieniska teorier.

Han var under en period vice ordförande i Rashygieniska institutet i Uppsala (SIFR), som hade sitt ursprung i Svenska sällskapet för rashygien. Ett sällskap som han själv grundat och varit ordförande för sedan 1909. Han kom att inrikta sin resterande yrkesverksamma tid till kriminologi, straffrätt och rättspsykiatri. Olof Kinberg avled 86 år gammal i april 1960.