Elsa Grünewald

Ett konstnärsliv i skuggan av vården

Elsa Grünewald föddes som näst yngst i en judisk familj med tretton barn, bosatt på Södermalm i Stockholm. Familjen var en del av den ortodoxa judiska diasporan som hade sökt sig till Sverige undan förföljelser i Östeuropa. Hennes äldre bror, Isaac Grünewald, kom att bli en av den svenska modernismens främsta företrädare – en karriärväg Elsa länge hoppades kunna följa.

Ungdomsåren och samhällsroll

Efter skolgången började Elsa som elev vid Modehuset Regent på Regeringsgatan. Trots drömmar om en framtid inom det konstnärliga eller estetiska fältet, ledde inte tiden där till en fast anställning. Hon återvände hem och tog hand om hushållet tillsammans med modern – en tillvaro präglad av könsnormer, klasstillhörighet och begränsade sociala möjligheter för kvinnor i hennes situation.

Psykisk sjukdom och livslång institutionsvård

År 1930 insjuknade Elsa i ett psykiskt sammanbrott och blev intagen på Långbro sjukhus. Hon skrevs ut efter några veckors behandling, men återkom inom kort med förvärrade symtom av ångest och oro. Det blev början på en nästan sextio år lång vistelse inom svensk psykiatrisk slutenvård. Hon genomgick dåtidens mest invasiva och experimentella behandlingar: elchocker, sömnkurer, insulininducerade komabehandlingar – och senare även lobotomi.

Medicinens intåg och kreativitetens frigörelse

Med införandet av psykosmediciner på 1950-talet förändrades Elsas tillvaro. Hon kunde nu delta i aktiviteter utanför sjukhusbyggnaden, som utflykter, promenader, vävning, keramikkurser och måleri. Särskilt tecknandet kom att bli hennes främsta uttrycksform. Sjukhusets korridorer och hennes eget rum fylldes med en aldrig sinande ström av färggranna, symbolmättade bilder. Hon sjöng, läste tidningar, och tog emot besök av sin syster – en tillvaro som blandade institutionell passivisering med glimtvisa ögonblick av mening och skapande.

Avslut och vårdpolitikens gräns

Trots att läkare på 1980-talet bedömde att Elsa inte längre var i behov av sluten psykiatrisk vård, gick det inte att hitta ett lämpligt boende. Hon förblev på Långbro, där hon avled 1988 som en av sjukhusets sista patienter. Hennes liv blev ett vittnesmål om en epok där psykiatrin ofta saknade strukturer för återanpassning – och där vård kunde bli livslång för den som föll utanför samhällets skyddsnät.

L’art brut och konstnärligt eftermäle

Vid sin död efterlämnade Elsa nästan 1500 teckningar, vilket sannolikt bara utgör en del av hennes totala verk. Hon betraktas i dag som en av Sveriges viktigaste företrädare för L’art brut – eller särlingskonst – där konstnärer verkar utanför etablerade system, ofta präglade av psykisk sjukdom eller social isolering.

Hennes verk har ställts ut internationellt, bland annat på Millesgården i Stockholm och i Japan, och väcker fortsatt stort intresse. År 2018 såldes en av hennes kritteckningar för 16 000 kr vid Uppsala Auktionskammare. Mer än tusen av hennes teckningar donerades av familjen till Mentalvårdsmuseet i Säter, där de förvaltas som en viktig del av både psykiatrihistoria och svensk konsttradition.