Herman Göring – från flygess till okänd tvångsvård på Långbro sjukhus
Hermann Göring – ett av Nazitysklands mest ökända namn – har ett för många okänt förflutet i Sverige. Mellan 1924 och 1925 levde han i Stockholm tillsammans med sin svenska hustru Carin. Men tiden i Sverige blev inte ett lugnt familjeliv – utan en kaotisk tillvaro kantad av morfinmissbruk, hot, tvångsvård och till sist intagning på Långbro sjukhus i södra Stockholm.
Hermann Göring förbereder start i sin Albatros D.III, 27 maj 1917.
Från flyghjälte till beroende
Göring hade blivit en hjälte under första världskriget, där han som stridspilot tilldelats Tysklands högsta militära utmärkelse. Efter kriget försörjde han sig som civilt flygare och kom till Sverige 1920 för att arbeta vid det nybildade Svensk Lufttrafik AB i Frihamnen. Det var då han mötte Carin von Kantzow, född Fock, under ett flyguppdrag till Rockelsta slott. Paret gifte sig 1923 och bosatte sig i Stockholm.
Men Göring bar på krigets skuggor. Efter att ha sårats under den misslyckade ölhallskuppen i München behandlades han med det starka opiatet Eukodal. Beroendet tog snabbt överhanden, och under tiden i Stockholm eskalerade missbruket dramatiskt.
Aspuddens sjukhem. Byggnaden revs på 1960-talet. Fotograf, okänd.
Aspudden: sjukhemmet som förlorade kontrollen
1924 tvingades Carin, av rädsla för sin makes våldsamhet, ordna så att han skrevs in på ett privat sjukhem i Aspudden. Här skulle han avgiftas – men istället bröt han sig in i medicinförrådet, injicerade sig själv och hotade personalen. När sjukhemsföreståndaren Anna Törnquist såg att situationen var ohållbar, kallade hon på polis.
Den 31 augusti 1925 anlände polis och brandmän till sjukhemmet. Göring vägrade följa med frivilligt och fördes fastspänd i ambulans till Katarina sjukhus, ett sinnessjukhus i centrala Stockholm.
Katarina sjukhus, gården 1906. Fotograf, Frans Gustaf Klemming.
Katarina sjukhus: “Jag är inte vansinnig!”
“Jag är inte vansinnig! Jag är inte vansinnig!” skrek han när han fördes in på avdelning 4 på Katarina sjukhus i slutet av augusti 1925. Hans utbrott, fyllda av raseri och förnedring, etsade sig fast i minnet hos vårdaren Ruben Zetterlund, som fick uppdraget att ta hand om den nya patienten. Zetterlund mindes hur Göring ropade efter en advokat och hävdade att han hade internerats olagligt. Han såg sig själv som offer för ett övergrepp – inte som en man i behov av vård.
En farlig patient – antisemitism, vanföreställningar och beroende
Att ta hand om den framtida naziledaren visade sig snart bli ett mardrömsuppdrag. I journalanteckningarna från Katarina sjukhus i Stockholm beskrivs Göring som instabil och aggressiv. Han plågades av djupa depressioner, grät okontrollerat och led av vanföreställningar. Personalen noterade att han var “hysterisk, självföraktande, ångestriden och besvärlig”.
Göring hyste också redan då en öppet antisemitisk världsbild, och anklagade läkaren för att vara en del av en judisk konspiration. Enligt honom var både sjukvårdspersonalen och hans egen fru mutade. Han var extremt orolig över att nyheten om hans inläggning skulle sprida sig till Tyskland – ett land där han ville återta sin plats i rampljuset.
Men Görings misstankar och politiska åsikter gjorde honom till en allt mer belastande patient. Ruben Zetterlund, som i början inte hade något emot honom personligen, förändrade sin syn radikalt när nazisterna tog makten i Tyskland 1933.
Stora Mans i månsken ca 1920. Fotograf: Okänd.
Hermann Görings tid på Långbro sjukhus – hallucinationer, självmordsförsök och antisemitisk raseri
Den 2 september 1925 anländer Hermann Göring till Långbro sjukhus i södra Stockholm. Han är inte tvångsintagen, utan skriver själv under en formell anhållan om att bli inskriven. I dokumentet förbinder han sig att följa sjukhusets ordningsföreskrifter och acceptera de begränsningar som vården kräver. Den forne stridspiloten, nu en djupt beroende och psykiskt instabil man, ska tillbringa omkring en månad på avdelning 7 – reserverad för välbärgade patienter.
Men tiden på Långbro blev allt annat än stillsam…
Journalen: hallucinationer, paranoia och våldsamma utbrott
Ett utdrag ur Görings patientjournal från hösten 1925 ger en chockerande inblick i hans tillstånd. Han beskrivs som:
“Hysterisk, självöverskattande, egocentrisk, judehatare – har vigt sitt liv åt kampen mot judarna, tidigare varit Hitlers närmaste man.”
Hans psykiska tillstånd var starkt påverkat av abstinens efter Eukodal (ett morfinderivat), och han uppvisade tydliga tecken på psykos. Enligt journalen hade han flera dramatiska hallucinationer – där han såg Abraham och Paulus, som han beskrev som “de farligaste judar som existerat”. I synerna försökte Abraham muta honom med tre kameler för att få honom att ge upp kampen mot judarna. Göring ska ha “skrikit, anfört synvillorna, försökt slåss mot dem, och upplevt att Abraham vred om en glödgad spik i hans rygg.”
Vid ett tillfälle trodde han att en judisk läkare planerade att “skära ut hans hjärta”. Han gjorde även självmordsförsök, både genom hängning och strypning, och smugglade till sig ett tungt föremål – en järnvikt – som han försökte använda som vapen mot personalen.
“Göring var helt galen” – läkaren Johannes Gip berättar om behandlingen på Långbro sjukhus
En av de läkare som ansvarade för Görings behandling på Långbro var Johannes Gip. I en intervju med Göteborgs-Posten 1967 – över 40 år efter händelserna – bröt han tystnadsplikten och talade öppet om patienten som senare skulle bli en av nazismens främsta gestalter.
”Göring var helt galen när vi fick hand om honom. Han var totalt förvirrad av sitt enorma narkotikamissbruk,” berättade Johannes Gip.
Trots det svåra utgångsläget menade Gip att vården lyckades:
”Även om Hermann Göring var en mycket svår patient lyckades jag i alla fall behandla honom till bättring.”
Carin Göring: en hustru i kris
Görings fru, Carin Göring, var närvarande under delar av vårdtiden. Enligt Gip beskrev hon upprepade gånger situationen som hopplös och funderade seriöst på att skiljas.
“Hon var mycket tveksam. Jag rådde henne att avvakta händelseutvecklingen,” sade Gip i en intervju publicerad i Aftonbladet den 27 december 1974.
Carins tvekan speglar den desperation som måste ha präglat deras gemensamma tillvaro i Stockholm, där missbruket, paranoian och Görings raseriutbrott kastade mörka skuggor över förhållandet.
Från vård till vänskap – ett oväntat efterspel
Efter tre separata vårdtillfällen på Långbro sjukhus (1925, 1926 och 1927) lämnade Göring till sist Sverige och återvände till Tyskland. Men enligt Johannes Gip skedde ett märkbart tillfrisknande innan avresan.
”Efter tillfrisknandet blev Göring och jag goda vänner. Vi promenerade ofta tillsammans och diskuterade politik,” mindes läkaren.
Det var under dessa promenader i Långbros grönområden som Göring talade entusiastiskt om Adolf Hitler och det nationalsocialistiska partiet – ett parti som snart skulle komma att kasta hela Europa in i mörker.
Johannes Gip, läkare Långbro sjukhus. Bild: Alvin.
Epilog: Modigt avslöjande – patientjournalen som spreds över världen
När Göring blivit en av Hitlers närmaste män beslutade sig Ruben Zetterlund för att agera. I strid mot alla sjukhusregler smugglade han ut Görings patientjournal från Katarina sjukhus och överlämnade den till det antifascistiska bokförlaget Clarté. Där fotograferades och arkiverades materialet – och publicerades senare i en bok som väckte uppmärksamhet över hela världen.
Att röja patientinformation var ett allvarligt brott mot tystnadsplikten, men Zetterlund var tydlig med varför han tog risken:
”När nazisterna började sina förföljelser mot oliktänkande, insåg jag att något måste göras för att stoppa denna fara för mänskligheten.”
Zetterlund kunde ha förlorat sitt jobb – men han ångrade aldrig sitt beslut. I en intervju långt senare sammanfattade han sitt handlande:
“Nazismen måste stoppas till varje pris – och det anser jag än i dag.”
Ruben Zetterlund, 1920-talet.
Källhänvisning
Björn Fontander; Carin Göring skriver hem, Carlsson Bokförlag 200.
Bosse Schön; Hitlers knarkande hantlangare, Bosse Schöns förlag 2010.